Den svenska korporativismen blir aldrig lika otvungen, lika ångande. Om man inte räknar de avslappnade inspirationsfrukostarna på det kommunala bolaget Göteborg & Co förstås, där Volvo, Stena Line och regionens politiker gör upp om stadens framtid och till exempel kan bestämma sig för att sätta upp ett pariserhjul eller stänga ett konstmuseum som inte tillräckligt bidragit till turisminkomsterna.
Om man blir yr av fraterniseringen i Almedalen kommande vecka är det ingenting mot illamåendet varje tänkande människa borde få inför den vanliga sammanblandningen av politik och affärer.
Någon gång på 80-talet började svenska politiker tycka att det var trist att bara vara politiker. Från både borgerligt och socialdemokratiskt håll närdes en önskan om att också få vara direktörer, också få representationskonto och fina visitkort. På individplanet kan det vara nog så korrumperande, men än värre är det för samhället.

När kommuner bolagiserar verksamheter, Göteborgs kommun har till exempel 138 olika kommunala bolag, försvinner den demokratiska insynen samtidigt som det paradoxalt nog blir lättare att göra av med skattepengar. Det här har exempelvis Timbros "SlösO" visat i en rapport om arenabygganden i olika kommuner. Kostnaderna skenar och kommunerna tvingas inte sällan dra ner på annan, rimligen mer central verksamhet.
Det är inte så konstigt. Demokrati bygger på öppenhet, allas chans till lika kunskap, lika rättigheter, på lagen. Företagande bygger däremot på exklusivitet, affärshemligheter och överenskommelser oberoende av lag.
Som cocktailmix blir det inte sällan det sämsta från två världar, oavsett om det är politikerna som leker affär utan koll på kalkylerna eller roffarkapitalister som hivar guld ur den gemensamma skattkistan.
När den offentliga sektorn öppnades för konkurrens tänkte ingen på detta. Naivt föreställde vi oss, för jag var själv en av dem, att det i första hand skulle vara idealister som ville driva skolor eller vårdcentraler. Det gjorde att vi aldrig fick exakta regler om vinstuttag eller kvalitetskrav, eller tydliga normer kring villkor vid utförsäljning.
Som förre kulturministern Bengt Göransson skriver i intressanta "Tankar om politik" kan vi därför se hur dessa områden emellanåt förvandlas till "Ams-verksamhet för affärsmän som inte klarar att driva affär på egen hand".

När politik blir affärsverksamhet slutar processen att spela roll, bara resultatet räknas (och om det går illa är det ju ändå någon annans pengar). I demokratin är processen hela poängen.
Till höger talar man gärna om den allmänna vikten av marknadsmässiga villkor, men tänker inte på att upphandlingar i sig är antimarknader. Inte bara det att de ofta förfuskas, som nu senast upphandlingen av nya Karolinska eller för ett år sedan den hårt kritiserade upphandlingen av sjukhusmat i Stockholm.
Att politiker ger företag pengar oavsett vad kunden vill ha är inte ens marknadsekonomi från första början. Det borde människor som tycker att fria marknader är bra och viktiga kunna se bättre än andra.