Den som har rent mjöl i påsen behöver inget frukta.
De orden hörs
allt oftare. Allting kan motiveras, allting kan accepteras. Avlyssna oss, se oss, fotografera oss, ange oss. Ty vi har säckar fulla med bländvitt pulver. Eller nåt.
Justitieminister Thomas Bodström promenerar raskt fram på vägen mot det övervaknings- och angiverisamhälle som syns vid horisonten. Under hans fötter kullerstenar av goda avsikter.
Eller är de så goda egentligen? På en debatt i Visby mot Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén lovade Bodström innerligt att inga tidningsredaktioner ska kunna buggas med det nya förslag som ligger väntande i riksdagen. Men varför vill han då specifikt ha den möjligheten? Varför ville han först också kunna avlyssna läkarmottagningar och psykologsamtal?
Varför vill regeringen kunna installera hemliga spionprogram i nära nog alla människors datorer? Varför ville Bodström att EU skulle tvinga internetoperatörer att lagra information om allting som alla människor gör på nätet, alla inköp, alla mejl, alla sidor man kollat på?
I publiken den gången stod en lojal LO-man upp för sin minister och sade att om det bara gjorde världen tryggare hade han inga problem med avskaffad personlig integritet.
Och det brukar vara precis så. Vi har inget att frukta, vi är laglydiga, vi drabbas inte, tänker genomsnittsmedborgaren och säger ja tack till ökade befogenheter för poliser och politiker.Den berättigade oron för våld och andra faror gör oss okänsliga för hoten mot det som är demokratins och det goda samhällets grund.
I Lerums villaidyll
uppmanar kommunen nu invånarna att ange varandra anonymt på internet. Om grannen jobbar svart, om grannens ungar dricker folköl, om nån klottrar
på grannens vägg.
Visst kan det vara rimligt att ingripa om man ser hemskheter begås.
Solidaritet handlar om att bry sig om. Men att anonymt tipsa kommunen? En kommun som aktivt uppmanar oss att spionera på våra grannar?
Folkpartiet ville i något av partiets eviga rop efter hårdare tag att Säpo skulle anlita angivare på skolorna som skulle berätta om elever med suspekta åsikter eller beteenden. Säpo ryckte på axlarna och antydde att så redan skedde.
Ännu är vi
efter det Storbritannien Ulrika Kärnborg beskrev i gårdagens DN, där innehav av glamliberala Vanity Fair kan ses som uppvigling och bärande av huvtröja är straffbart antisocialt beteende.
Men inte så länge till. Snart har vår guldlockige justitieminister sparad information om alla våra småförseelser.
För de allra flesta av oss har ju i alla fall lite smuts i samvetshörnen. Svartjobb, bidragstrixande, lite tjuvjakt, lite smuggelsprit, lite byteshandel i gråzonen. En hel ungdomsgeneration som fildelar och i alla fall i storstadsområdena lika gärna röker gräs som dricker alkohol på fredagskvällen.
Man kan tycka att allt detta är förfärligt. Likafullt gör vi det. I vissa fall för att vi bara är svaga skröpliga människor, i andra för att det som anses brottsligt helt enkelt inte borde vara det.
En allmän misstänksamhet sliter på samhällsväven mer än futtiga småbrott. Men vi behöver inte gå med på det här. Alla har en chans att kämpa emot. Vägra ange din granne!
