Isobel Hadley-Kamptz: Pojkarna förlorar

Publicerad
Uppdaterad
"Åh, varför kom jag inte på något smart att säga?"
Expressen getinglogga
Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.
En kompis berättade upprört om sitt BVC-besök med sonen. Han var tio månader. Inne på rummet hade han börjat försöka klättra upp på en städvagn. "Vad stark och teknisk han är", sa sköterskan. Min kompis bara gapade. Teknisk? På vilket sätt är det tekniskt att klättra? "Jag skulle ha sagt att han bara är hemskt intresserad av städning", muttrade hon till mig. När man umgås med små barn stöter man på det hela tiden. Könsrollerna börjar klippas till och klistras fast direkt efter förlossningen. Bäbisar i liggvagnar benämns ständigt av beundrande besökare som söta respektive starka. Beroende på kön då. Och sen blir det bara värre. Otaliga undersökningar, nu senast sammanställt av delegationen för jämställdhet i förskolan, visar att vi ingenstans behandlar små pojkar och små flickor lika. Tvärtom stärker de som jobbar i förskolan existerande könsrollsmönster och minskar utrymmet för både flickor och pojkar att utveckla sina helt egna personligheter. Små flickor inlemmas snabbt i vuxengemenskapen. De får hjälpa till, lär sig att samarbeta, lär sig sociala koder. Lär sig att kontrollera sig själva. Små pojkar däremot betraktas inte sällan som ett slags vildar som man varken kan förvänta sig civilisation eller språk av. Det finns de som säger att det inte gör något. Som pekar på eventuella skillnader i hjärnan mellan män och kvinnor som ska förklara allt från mäns stereotypa intresse för bilar till kvinnors lägre löner. När jag i våras intervjuade den konservativa feminismkritikern Elise Claesson trodde hon ärligt att pojkar och flickor skulle bli djupt olyckliga om man försökte motverka deras traditionellt könsbestämda roller. Alla barn, och vuxna, skulle nog bli olyckliga av att tvingas in i en tagen personlighet. Det gäller förstås lika väl blyga relationsinriktade flickor som försiktiga känsliga pojkar. Men ingen hävdar ju på allvar att de där eventuella skillnaderna skulle gälla alla individer. Och då måste vi försöka vidga det möjliga utrymmet för den enskilda människan. Vi måste ge barnen vidare ramar för den plats där de formar sina personligheter, sina intressen, sina jag. Det är det jämställdhetsarbetet i förskolan måste handla om. Man kan se det här som ett teoretiskt problem. Bara själva ordet genuspedagog väcker löje hos krönikörer och tyckare. Det kan man ju begripa. Men i verkligheten är de fastlagda könsmönstrena reella, oerhörda hinder. Det gäller framför allt pojkar. Och senare män. För könsrollen för flickor och kvinnor har ju sakta vidgats. Det är trots allt rätt okej att vara pojkflickig, att busa, att vara stark och orädd. De allra flesta flickor får det där tjejiga, det vi kallar social kompetens, ändå. Dubbelt rustade rusar de sedan ut i världen och lämnar pojkarna efter sig. I skolan är flickor vida överlägsna pojkar i allting. Ingenting, utomsvensk bakgrund, outbildade föräldrar, bostadsort, är en lika tydlig indikation på dåliga studieresultat som att vara kille. För killarna är så oerhört mycket sämre. I den högre utbildningen dominerar sedan kvinnor allting utom vissa specialiserade tekniska fält. Den moderna kvinnliga könsrollen är helt enkelt långt mer framgångsrik. Än så länge har män kunnat kompenseras genom kvinnodiskriminering och kontakter med andra män i maktpositioner. Men förr eller senare slår deras bristande kompetens igenom. Om vi inte vill att män ska bli en helt egen underklass är det dags att göra upp med delar av manligheten. Redan på dagis.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag