Jag har aldrig varit i konfrontation med polisen, aldrig polisanmält något brott.
Jag har förvisso brutit mot en del lagar, men inte av den sort att man som vit medelklassflicka generellt blir lagförd.
POLISEN
Ändå är idén att fler synliga poliser skulle öka tryggheten mig helt främmande. Blir inte alla rädda av piketbussar och uniformer?
Man kan peka på polismaktens övergrepp. Den danska polisens pepparspray mot fastlåsta fredliga demonstranter i Köpenhamn avrundade det 00-tal som inleddes med svenska polisens skarpa skott mot demonstranter i Göteborg.
Polisen använder för övrigt sina tjänstevapen alltmer. Enligt Ekot har antalet polisskott ökat med 300 procent bara sedan 2006. Ännu är det dock lyckligtvis ovanligt att de drar vapen mot snöbollskastare, som polis nyligen gjorde i Washington, DC.
Man kan tala om den kåranda som gjorde att internutredaren förvanskade rapporten om Johan Liljeqvists död efter ett polisingripande i somras och tog bort de uppgifter som visade att dödsfallet sannolikt direkt berodde på polisens agerande.
Men mitt problem med polisen är inte bara att de ibland missbrukar sin makt. Det är också att de har makten att missbruka.
Det kallas våldsmonopol. Polisen får slå oss, vi får inte slå tillbaka. Det är en grundbult i den liberala staten, och som det skaver.
Hit men inte längre, säger jämlikhet och likhet inför lagen. Du är aldrig jämlik med en polis.
Om polisen är i tjänst ska en domstol exempelvis tro mer på polisen än på dig. Han eller hon är staten, du är bara du. Om polisen inte är i tjänst, eller själv anklagas för brott, är det informellt ofta så ändå.
Det är inte konstigt om sådan makt fräter sönder, inte konstigt om man gläds åt ökade befogenheter och håller varandra alltför hårt om ryggen. Särskilt inte när man möter långt värre faror än miljömuppar eller missbrukare som främst behöver vård och stöd.
Jag är inte pacifist, jag inser att polisen behövs. Många enskilda poliser utför sitt jobb på bästa sätt. Rädslan finns ändå.
Hela våldsmonopolet fungerar likadant. På grund av skalan i operationerna är den enskilde soldatens funktion mer entydigt att lyda order, men makten och ojämlikheten är lika grundläggande, maktens korrumpering än mer.
Genom organisationen Breaking the silence berättar israeliska soldater om sina erfarenheter från Gaza och Västbanken. Yehuda Shaul sade till Sydsvenskan: "Som soldat tyckte jag att det jag gjorde var logiskt. Men när jag började tänka som civil kunde jag inte rättfärdiga 95 procent av de handlingar som jag deltagit i".
Många amerikanska Irak-veteraner kommer tillbaka med liknande berättelser, om hur de tvingats sluta se också civila som människor.
Jag tar inte upp de exemplen för att just dessa arméer skulle vara värre än andra som befinner sig i krig. Snarast är det nog så att de samhällena är fria nog att göra dylika protester möjliga.
Paradoxen ligger i rollen. För att kunna skjuta, eller trycka ner på marken och handfängsla, måste man avhumanisera.
Rädslan för buset, för terroristen, gör del av jobbet, resten kommer ur delvis medveten skolning.
Att den rädslan spritt sig i samhället har gjort det möjligt att bortse från de demokratiska konflikter som finns i statens våldsanvändning. Bort med spärrar, bort med kontrollfunktioner och ansvarsutkrävning.
Kända socialdemokrater vill ha lymmellagar till Sverige, justitieministern avvisar oberoende utredare av polisövergrepp, polisfacket ses som allmänintresse. Min egen polisskräck blir tragiskt nog mindre och mindre irrationell.
