I januari 2008 hade Socialdemokraterna mer än 44 procent i den poll of polls som statsvetaren Henrik Oscarsson sammanställer.
I juni i år var de nere på 33.
Under samma period har Miljöpartiet visserligen gått från sex till nästan tio procent, men S-kollapsen har så klart påverkat ställningen mellan blocken också.
Så sent som i Synovates aprilmätning hade de rödgröna 8,2 procentenheters ledning, i Sifos junimätning hade alliansen ett försprång på 2,8 procentenheter, en ledning som i stort sett hållit i sig.
I det läget går Mona Sahlin ut i DN och kräver hårdare budgetregler i EU. En fråga som alliansregeringen dessutom drivit i mer än ett år.
Man behöver inte vara vänstersosse för att gömma huvudet i händerna.
En god vän formulerade häromdagen den framgångsrika socialdemokratiska valrörelsen i tre punkter: ett steg åt vänster, en rejäl välfärdsreform och bakom alltihop den allmänna trovärdigheten i att (S) minsann kan sköta landet.
Uppfylls någon enda av punkterna i dag? Reformer kan komma, Göran Persson slängde ju in maxtaxan som en bomb i pågående valrörelse 1998, men än syns de inte.
I övrigt har Reinfeldt gigantiskt mycket högre trovärdighet än Sahlin och i Aftonbladet i veckan visades att väljarna också i den traditionella s-frågan om jobben litar mer på Moderaterna än på Socialdemokraterna.
Jag har aldrig varit en av dem som spontant och programmatiskt rynkat på näsan åt Mona Sahlin.
Nej, hon är inte en stor politisk tänkare, men det behöver man inte vara som partiledare. Ja, hon hade problem med sin privatekonomi för 20 år sedan, men det bryr jag mig, till skillnad från diverse borgerliga kommentatorer, inte särskilt mycket om.
Eftersom jag inte är socialdemokrat borde jag förstås inte heller ha brytt mig den där dagen i våras när hon utsåg Thomas Bodström, Thomas Östros och Sven-Eric Österberg till vallokomotiv. I själva verket fick beskedet mig att i flera dagar gå runt, till min treårige sons oändliga munterhet, nynnande tingelingeling-och-tåget-går-ut-i-vida-världen.
När man tänker efter är det dock något genuint sorgligt över alltihop. Vi talar ändå om Sveriges största politiska rörelse, hjärnan och hjärtat bakom den frihetsrevolution som varit den svenska välfärdsstaten.
De sätter sin tro till Thomas Östros. Och EU:s stabilitetspakt. Är det någon som undrar över opinionskatastrofen?
Det är ju inte som om det inte finns saker att prata om, om man är sosse. Förändringen av sjukförsäkringen leder fortgående till humanitära katastrofer för enskilda och innebär allvarliga avsteg från idén om universell välfärd.
Den frågan lät Sahlin glida mellan fingrarna - ett argsint utfall om stupstockar räcker liksom inte. Kanske finns svaret på varför i Björn Johnsons "Kampen om sjukfrånvaron", där han visar hur alliansregeringens rehabiliteringskedjor och ändrade regler bara är den logiska följden av tidigare S-politik. Då blir det kanske svårt att bottna i kritiken.
Vi har sett hur allt fler hamnat utanför välfärdssystemen och tvingas förlita sig på stigmatiserande socialhjälp, det gäller unga utan fast jobb, egenföretagare, sjuka som halkat ur. Hur kan en modernisering av välfärdsstaten, så att den faktiskt rymmer oss alla, inte vara något för (S)?
På sina valaffischer talar (S) om ungdomsarbetslösheten, som onekligen har ökat från 19,9 till 25 procent sedan förra valet, men vad vill (S) göra?
Praktikplatser och bättre studievägledning, samtidigt som de fördubblar arbetsgivareavgifterna.
Amen, tack då. Eller megafel, som LO skulle ha sagt.
