Jag fick ett tårtfat i present förra helgen. Vitt porslin på fot, en liten kakpiedestal där jag snart ska placera citronkakor med mandel eller kanske något med säsongens första rabarber.
Kakor passar förstås inte in i någon som helst bikinidiet, men jag blev otroligt glad. Länge har jag velat ha precis ett sådant fat, med precis en sådan fot. Man kan nog till och med säga att jag drömt.
Var det en skitdröm, Nina Björk?
Hon dömde i DN nyligen ut drömmar om heminredning och fina saker som den mentala avföring som förpestar samtiden.
För några dagar sedan följdes temat upp i en intervju av DN:s Bo Madestrand med författaren Sisela Lindblom. Hennes nya bok heter ”De skamlösa” och handlar visst om ”två unga kvinnor vars existentiella djup inskränker sig till hur man bäst matchar plånbok och väska”.
Rollen som hin håle besätts i Lindbloms värld av modeskribenten Susanne Ljung, som anklagas för såväl måttlös privat väskkonsumtion som för att genom själva sin journalistik uppmana till allmän omoral.
Madestrand ställer i en fundering sin egen ungdom då alla hade svarta kläder och läste poesi mot dagens hopplösa 80-talister som i stället har rosa kläder och läser Ebba von Sydow.
Det är någonstans här som jag blir alldeles trött. Inte bara för att det nog var en rätt liten grupp som svartklädd läste poesi även för 20 år sedan, utan också för att ytlighetskritiken känns ytligare än aldrig så tonårskäcka sminktipsbloggar.
Tro nu inte att jag är någon särskilt entusiastisk anhängare av lifestyle- och varumärkesfetischism. Det kryper i mig av småungar uppklädda till accessoarer och stålblanka kök som
ingen nånsin kladdar ner.
Säkert finns det avund med i den brygden. Jag bor i Stockholms innerstad och tjänar rätt lite. I min budget finns helt enkelt inte plats för särskilt många av de dyrshoppade identitetsmarkörer som grannarna håller sig med.
Men var går för konsumismhatarna gränsen mellan skitdrömmar och tjusigare varianter?
Bo Madestrand verkar djupt formintresserad – är det okej att spara ihop till designlampor men inte till dito kläder? Går gränsen mellan ondska och finfint vid om kläderna är svarta från Belgien eller rosa från New York?
Eller är det själva pengarna som är problemet? Att någon har så mycket pengar över huvud taget att man kan överväga att köpa en 10 000-kronorsväska?
Någonstans anar man kulturelitens förvirring i en tid efter decennier av reallöneökningar, när massor av människor faktiskt har råd att efterfråga det som nyss var ouppnåelig lyx.
Föraktet mot dem som drömmer materiella drömmar matchas bara av den egna evigt klassmässigt obekymrade tryggheten.
Att det är just den stereotypt kvinnliga konsumtionen som upprör är självklart. Kvinnlig ytlighet och slösaktighet har alltid ställts mot maskulin gravitas och nit. Att shoppa väskor är värre än att köpa hemelektronik, rosa är läskigare än svart.
Vårvinterns svenska filmsuccé ”Darling” handlar om just den bottenfruset stockholmska samtidsytligheten. Fiktionen ger förstås mer subtila möjligheter att skildra stämningslägen än DN:s plakatjournalistik, men jag såg i den inget av det hån som sipprar från den fina tidningen. Bara mänskliga tragedier i ojämlikhetens förbannade kontinuum.
Det enda med ”Darling” som gav mig ont i magen på samma sätt som Sisela Lindblom var några i publiken.
Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna över människospillrorna på duken. De skrattade. Åt deras olycka, dumhet, kyla. Ja, kanske rentav åt deras fattiga drömmar.
