Under en utekväll för några veckor sedan förklarade en vagt partiorienterad högerliberal för mig att skatter var mer förtryckande än övervakning. Valrörelsen hade uppenbarligen börjat.

Hur trött man än kan bli på den sortens positionering säger det något om det föränderliga politiska landskapet. Frihet och individualism har i Sverige åtminstone sedan löntagarfondsstriden varit utpräglade högerbegrepp. Vänstern har emellanåt gjort halvhjärtade försök att utnyttja deras positiva laddning, men eftersom både S och V varit i grunden auktoritära rörelser har dessa försök i stället mest lett till intern splittring.
Med detta inte sagt att det varit enkelt för liberaler att känna sig hemma inom borgerligheten.
Tvärtom har en liten frihetlig skara under de senaste decennierna desperat sökt sig mellan partierna i hopp om att någonstans kanske hitta värdesfränder, för att sedan punktligt bli sviken och besviken någon gång lagom efter valdagen.
Frågan är dock om den nuvarande alliansen kanske pressat dem, oss, lite för långt.
Göran Hägglunds tal om verklighetens folk är ett försök att rita upp ett helt nytt politiskt landskap, som uttalat placerar liberaler på andra sidan blockgränsen.
Ett amerikanskt kulturkrigande landskap, där de vanliga strävsamma människorna bortser från ekonomisk politik och röstar konservativt förutsätter nämligen att högutbildade storstadsbor på motsvarande sätt röstar vänster, trots att det missgynnar dem ekonomiskt.

Går man efter värderingar så gör man.
Nu kan man självklart invända att dessa liberala röster trots allt är betydligt färre än de värdekonservativa arbetarnas, och strikt partitaktiskt innebär det ju ingen risk för kristdemokraterna. Ändå kan man inte bortse från den skada det kan innebära för allianskamraterna.
Den gemenskap som finns i Sverige mellan konservatism och liberalism bygger trots allt på en traditionellt ekonomisk grundad höger-vänsterskala.
Sett till människosyn är skillnaderna mellan ideologierna avgrundsdjupa.
Det är däremot inte längre de ekonomiska skillnaderna mellan blocken. Mona Sahlin accepterar ständigt alla regeringens grundskatteavdrag utom det allra sista och i den enda klassiska höger-vänsterfråga som fortfarande har stor ideologisk sprängkraft - las - är de nya moderaterna hopplöst surrade vid bevararmasten.
Det känns rentav mer sannolikt att en S-ledd koalitionsregering klarar av att modernisera dessa 70-talsregler än att Reinfeldt vågar ändra sig.
En enda fråga har bortom höger-vänster dominerat den här mandatperioden - övervakningen. Där står individualism mot auktoritetstroende, medborgare mot stat. Eller om man så vill liberalism mot konservatism. Alliansregeringen har obevekligt valt sida.

Visserligen har de, av valtaktiska skäl, skjutit upp införandet av datalagringsdirektivet, men i veckan röstade försvarsutskottet som väntat för den nya FRA-lagen, trots brutal kritik från remissinstanserna.
I sammanhanget är det intressant att se hur alliansen behandlat sina egna oppositionella.
Annie Johansson, som till slut skänkte FRA-segern i riksdagen till Reinfeldt, har fått bli vice gruppledare för Centern. Karl Sigfrid, som mobbades bort från omröstningen av statsministern kommer, som det ser ut nu, inte ens att få stå på moderaternas riksdagslista.
Signalerna är tydliga. Här finns inget utrymme för egna ryggradsuppfattningar. Här finns inget utrymme för frihetlighet.
Som liberal kan man vilja ge upp ett performancevrål för mindre.