I veckan har det stormat kring kammaråklagare Rolf Hillegren. Han som alltså anser att den man som ligger med sin fysiskt passiva tjej/fru/knullkompis efter att hon uttryckligen sagt nej gör sig skyldig till en "ordningsförseelse", ett "brott mot gentlemannaregler" och ett brott mot en "umgängesregel" som "passar bättre i etikettböcker än i lagböcker". Lite som att gå mot röd gubbe eller skåla för mycket med värdinnan, alltså.

Att döma av den ström av inlägg till försvar för Hillegren som i varierande aggressiva ordalag dykt upp i blogg- och artikelkommentarer finns det många som håller sig med just den sortens patriarkala syn på vem som egentligen har rätt till kvinnors kroppar. Inte bara propagerar de för John Grays gamla råd, de tycker på allvar inte att man har rätt att säga nej till en partner.
För det finns ju en skillnad där, som Hillegren-diskussionen inte klarat av att hantera.
Tjatsex eller ställa-upp-sex är något annat än att strunta i ett nej och "köra på". Där det förra är och bör vara svårt att definiera rättsligt är det senare faktiskt inte särskilt komplicerat alls.

Vanligen kloka människor har ändå försökt vifta undan Hillegrens trilogi i vanvettigheter som blott lite klumpigt uttryckt. De har mer eller mindre medvetet blandat ihop den svåra frågan om bevisvärdering i våldtäktsmål med frågan om vad som alls är ett grovt övergrepp.
Själv har jag all förståelse för att det blir svårt att bevisa att någon struntat i ett stillsamt nej hemma i den gemensamma sängkammaren. Men det är svårt att bevisa att någon örfilat sina ungar också, ändå känner sig få människor tvingade att skriva invektivfyllda drapor om det hemska i att barnaga är förbjudet.
Vissa tycks inte se att man kan värna rättssäkerheten och hävda rätten till kroppslig integritet samtidigt.

I det sammanhanget är det intressant att det är just straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud som i de vanliga medierna rutit högst mot Rolf Hillegren. Hon personifierar ju samma enkelspårighet på andra sidan konflikten.
Historiskt har hon krävt förbud mot såväl gruppsex som BDSM-sex med motiveringen att inga kvinnor frivilligt kan vilja ägna sig åt sådant. Hon glider också ibland på formuleringarna så att man kan tolka in krav på omvänd bevisbörda i sexualbrott, att den anklagade ska anses skyldig tills han bevisat sin oskuld.
Med sådana försvarare behöver feminismen inga Hillegrens.
Men lyckligtvis har mycket hänt sedan Leijonhufvuds perspektiv för tio-femton år sedan var totalt dominerande inom den offentliga feminismen. Av det 30-tal uttalat feministiska bloggar jag läser lyckas faktiskt alla se att sexuellt självbestämmande också innebär rätten att göra saker utomstående kan finna stötande. Inte en enda säger att kvinnor inte kan vilja det ena eller andra, eller att män är översexuella odjur som bara väntar på rätt tillfälle.

För Leijonhufvud och Hillegren skrattspeglar ju bara varandra. Båda utgår de från mäns våldsamma begär, de drar bara olika slutsatser om hur dessa ska hanteras. Att Hillegren snart går i pension är en glädje för rättssamhället. Det vore skönt om Leijonhufvud kunde följa hans exempel.