Varför kryper det i mig av obehag efter genomläsning av Susanna Popovas bok om överklassen?
Vad är det med de här tio överklasstyperna som hon intervjuat som gör mig så illa till mods?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag må vara hur mycket för marknadsekonomi som helst, men ojämlikhet har jag i alla fall förfärligt svårt för. Inte för att jag, ur vanlig småstadsmedelklass, har sett det från dess mest obehagliga insida, men nog ser jag klassamhället allt. Och nog hatar jag det.
Detta är inte särskilt kontroversiellt i teorin. På ett övergripande plan kan många tycka att det vore bättre med ett samhälle där det viktiga är vart man är på väg, inte var man kommer ifrån. Men i praktiken skaver det.
För ett tag sedan gjorde jag en reflektion om klass i kultur- och medieeliten. Att skribenter på svenska kultursidor påfallande ofta har föräldrar och släktingar som är stora poeter eller akademiledamöter eller ansedda kritikergenier. Fortfarande. I dag. Bland dem som är unga och på väg inåt, uppåt.
Jag fick arga mothugg. Jag var ogin och avundsjuk, de nämnda personerna hade minsann kommit fram helt på egna meriter. En sa till och med att klassamhället inte finns inom kultursfären, för där är det meriterna som räknas.
Ojdå. Som om diskussioner om litteratur vid frukostbordet eller en mamma eller pappa som är bästis med en fin redaktör inte skulle spela någon roll för framkomligheten i skribentens svåra snåriga karriär.
Det som kallas överklassen är inte samma sak som eliten. Det var en gång eliten, adeln, de fina familjerna. Det fanns en gång pengar och än i dag är den ekonomiska säkerheten enorm om man jämför med andra människors. ”Det faller alltid ut ett arv” som en av de intervjuade i Popovas bok säger.
Det som däremot alltid finns i överklassen är en upplevelse av att tillhöra eliten, att utgöra normen.
Som flera av intervjuöverklassingarna säger handlar det om att man aldrig skulle drömma om att någon skulle se ner på en. Det överklassen gör är alltid rätt. Det är visst till och med okej att vara socialist: ”Jag var ganska röd som ung och bodde bland annat en tid i kollektiv. Det tyckte alla tanterna var otroligt pikant”.
Jämför detta med medelklassens eviga ångest över att göra fel, vara fel, eller med den klassklättrande arbetarklassungens insikt om att hur man än gör om sig blir det aldrig helt rätt ändå. Någonstans skiner det igenom att man inte har bra bordsskick eller växt upp med böcker hemma.
Böcker är nu ingenting som definierar svensk överklass heller. Den gamla adliga överklassen har traditionellt struntat i bildning och kultur, där är det viktiga att kunna jaga och dricka och allmänt vara en trevlig prick.
Det är därför intressant att se det besvär som Popovas intervjupersoner har med den moderna överklassbilden i slynglarna på Stureplan. Är det kanske att de senare visar upp offentligt det svineri som alltid varit okej på privata fester? En diskret yta är trots allt den gamla klassiska överklassens signum.
För vad som verkligen inte är okej är ju att vara uppkomling.
När det moderata kommunalrådet i Båstad häromsistens bestämde sig för att förbjuda champagnesprut på krogen tog många det som en markering mot överklassen. Men Båstadmoderaternas beslut är mer en lugg i örat på uppkomlingsungdomar, eller metaforiskt från far till son, än mot överklassen som sådan.
Skärp er, skäm inte ut oss alla. Visa var ni kommer ifrån. vart ni tror att ni är på väg.
