När den liberala pressen etablerades på 1800-talet var den sant samhällsomstörtande.
Den utmanade åsiktsmonopol och informationsprivilegier och propagerade för så oansvariga reformer som frihandel och yttrandefrihet. Staten försökte bekämpa pressen men utan framgång. Tillsammans med den tekniska utvecklingen blev de allmänt spridna tidningarna en kraft som kom att revolutionera Sverige till ett nytt och bättre samhälle.
Detta gav en legitimitet som fortfarande är en omistlig del av tidningarnas identitet.
I dag erbjuder internet samma slags revolutionerande teknik som järnvägarna och tryckpressarna gjorde då. Nätet utmanar gamla företräden och eliter och den breda allmänheten håller på att få större makt än den någonsin haft.
Styrelseordförande i Bonnier AB Carl-Johan Bonnier uppmanade i fredagens DN till skärpta regler för piratkopiering på nätet. Att det redan är kriminaliserat räcker inte. Det måste bli enklare att utkräva skadestånd från fildelare och bredbandsbolagen måste stänga av abonnenter som piratkopierar.
Underhållningsindustrin har onekligen mycket att förlora på piratkopieringen. Om vem som helst kan ladda ner film gratis blir det svårare att sälja den på dvd och kanske också på bio. Skivindustrins kris har visat hur snabbt förändringen kan komma när varorna finns att tillgå billigare och enklare någon annanstans. Det är självklarheter.
Däremot är det långt ifrån självklart att staten ska ingripa för att försöka hindra eller dämpa effekterna av friheten på internet. Carl-Johan Bonniers principiella kärnargument är att upphovsrätten måste skyddas i den nya digitala tiden och därför måste man bejaka skärpta regler och jakten på fildelare. Samma värden som gäller i den fysiska världen ska gälla på internet, en tjuv är en tjuv, annars urgröps Sveriges trovärdighet som rättsstat.
Det kanske kan tyckas logiskt, men upphovsrätten är inte så absolut som äganderätten till fysisk egendom och kan inte vara det. Det är inte jämförbart att bryta sig in i ett hus och att kopiera musik på nätet, bland annat för att huset till skillnad från musiken förstörs.
Upphovsrätten ska i stället bedömas utifrån den samhällsnytta den skapar. Om den ger starka incitament för uppfinnare och konstnärer, är lätt att upprätthålla och har legitimitet hos allmänheten är upphovsrätten positiv. Om den snarare skyddar gamla distributionsindustrier än konstnärer, är svår eller närmast omöjlig att upprätthålla och har svag legitimitet kan man mycket väl bedöma den som samhällsskadlig.
90-talets försök med ett globalt patentavtal, det så kallade Trips-avtalet, kollapsade till slut eftersom ett så starkt, enhetligt och utvidgat skydd för upphovsrätten ansågs skadligt för samhällsutvecklingen, inte minst för fattiga länder. Kritikerna till Trips stämplades först som bakåtsträvande vänster, men de fick plötsligt stöd av den ena amerikanska ekonomen efter den andra.
Vi kan mycket väl komma i ett läge då alltfler gör samma bedömning av upphovsrättens möjligheter på internet.
Det finns en absolut konflikt mellan upphovsrätten och den extremt kommunikativa miljö som miljarder sammankopplade datorer utgör. Den fråga vi som medborgare bör ställa oss är därför inte för eller emot upphovsrätten, eftersom den inte är absolut. Frågan gäller vilka samhälleliga vinster och förluster det finns med en ökad övervakning och reglering av internet.
Och frågan för Bonniers och för oss som jobbar i de gamla tidningsföretagen är rimligen hur den frihetsälskande liberala presstraditionen bäst gör sig gällande på nätet och vinner nya segrar.
