Fredag kväll och lördag morgon skakade marken akut under Hosni Mubaraks fötter.
Vad hade hänt om Barack Obama hade sagt i sitt tal: "President Mubarak, folket har talat, det är dags att gå!" Vad hade hänt om EU:s presidenter och regeringschefer hade stämt in?
Vi vet inte, för så blev det inte. Obama varnade Mubarak för att använda våld mot folket, men där tog det stopp.
Och i går förklarade utrikesminister Hillary Clinton ganska stolt att USA i 30 års tid har stött det egyptiska folkets demokratiska strävanden, bland annat genom att ge pengar till civilsamhället och "kvinnogrupper".
Sanningen är att Mubaraks diktatur årligen får 1,5 miljarder dollar i amerikanskt bistånd. Det mesta av detta går inte till kvinnogrupper. 1,3 miljarder utgörs av militärt bistånd.

EU har också dragit ner sin realpolitiska hatt ordentligt över ögon och öron. Trojkan Merkel, Sarkozy, Cameron har uppmanat Mubarak att genomföra politiska, ekonomiska och sociala reformer. Men samtidigt lovprisade de honom för den modererande roll han har spelat i Mellanöstern.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) verkar sätta sitt hopp till höstens presidentval i Egypten; om det sker under öppna och rättvisa former kan Egypten vara på rätt väg. I söndagskvällens "Agenda" var statsminister Reinfeldt inne på samma spår.
Exakt hur de tänker sig att tillvaron i Egypten ska te sig under de åtta månaderna fram till valet, förtäljer inte historien. Ska folket demonstrera 240 dagar i sträck för att hålla trycket uppe på Mubarak? Eller ska de gå hem, låta diktatorn sitta kvar och lita till att han ordnar demokrati åt dem?
Vad de egentligen säger är att de inte vill blanda sig i Egyptens inre angelägenheter.
Världspolitikernas synbara svalka påminner om den i alla avseenden huvudlöse kung Ludvig XVI, som skrev i sin dagbok, samma dag som Bastiljen stormades: "Rien" - "Ingenting har hänt".

I går tycktes den första dagarnas eufori och vänskaplighet mellan folk och militär övergå i frustration. Det är inte konstigt. Polisen har försvunnit, fängelser tömts, affärer och banker hålls stängda, kommunikationer - virtuella och verkliga - ligger nere. Demonstranterna måste slitas hårt mellan viljan att slåss för en bättre framtid och en mycket konkret och närliggande oro för matbrist, pengabrist och brottslighet.
Å andra sidan, som en egyptisk kommentator sade till BBC News, är många redan så fattiga och har det så eländigt att de inte har mycket att förlora.
Militärmakten har en nyckelroll. I värsta tar den till våld mot folket. I bästa fall kan den mota bort Mubarak och se till att en övergångsregering tar över. Men ingen vet riktigt hur styrkeförhållandena mellan regimens vänner och motståndare ser ut i officersleden.
Och omvärlden, USA och EU, skulle rimligen kunna agera kraftfullt bakom kulisserna för att få bort Mubarak.
Men väst har, till skillnad från det egyptiska folket, någonting mycket kärt att förlora: "stabilitet".