Syriens folk attackeras av en hänsynslöst mördande regim, men världssamfundet lyckas inte samla sig ens till ett fördömande.
Skillnaden gentemot hanteringen av Khadaffis övergrepp är skriande, men inte svårförklarlig.
När våldet bröt ut i Libyen stod alla goda stjärnor rätt på världspolitikens himmel. De framgångsrika upproren i Tunisien och Egypten hade förvånat och förtjust världen; i kontrast till dem framstod Khadaffis beteende som en oacceptabel isstorm mitt i den spirande arabiska våren. Lägg därtill att Muammar Khadaffi hade skaffat sin regim många internationella fiender och att hans styre inte ansågs bidra till den mångomsjungna stabiliteten i området.
Allt detta gjorde att Arabförbundet kunde enas om en bön till FN om hjälp och Kina och Ryssland förmådde inte lägga sina väntade veton mot en FN-resolution som blev unikt kraftfull.
Det syriska folkets demonstrationer och regimens övergrepp har till stor del skett i skuggan av Libyeninterventionen. Arabförbundet vill inte be om hjälp och Ryssland och Kina har återgått till sitt traditionella nejsägande och stoppat den FN-resolution som EU-länder lade på bordet i onsdags - en resolution som ändå bara var ett fördömande av Assadregimens våld mot folket.
Syrien är en mycket mer komplex best än Libyen. Landet har beskrivits som "det största lilla landet på kartan, mikroskopiskt till sin storlek, men med ett inflytande som är kosmiskt".
När västmakterna ritade en ny arabvärld efter Första världskriget och det Ottomanska rikets fall, skapades ett mycket litet Syrien med ett stort myller av religiösa och etniska grupper. Majoriteten är sunnimuslimer, men där finns andra muslimska grupper, som druser, ismailiter och alawiter - den sistnämnda är den shiitiska minoritet som presidentfamiljen Assad och en stor del av eliten tillhör. En tiondel av befolkningen är kurder, en tiondel är kristen.
Spänningarna mellan de olika minoriteterna har sedan 40 år hållits benhårt i schack av far och son Assad. Många fruktar att en framgångsrik revolution skulle kunna leda till ett inbördeskrig som i sin tur infekterar andra länder i regionen.
Men det finns andra som hävdar att rädslan för en våldsam "jugoslavisering" av Syrien är högst överdriven.
Oavsett vilket slags Syrien som ligger bortom nästa krök, bör världssamfundet naturligtvis agera som det agerade i fallen Tunisien, Egypten och Libyen, det vill säga stödja folkets kamp mot regimen.
FN är som sagt förlamat, men EU kan och bör införa sanktioner riktade mot regimen, exempelvis reserestriktioner, frysta finansiella tillgångar och vapenembargo. Dessutom bör man försöka pressa Turkiet att pressa Syrien - Turkiet är, vid sidan av Iran, ett av få länder som har goodwill i Assads rike.
Syriens frihet ligger till sist i det arma syriska folkets händer, men omvärlden måste göra vad den kan.
