Vi är redan inne i den grymma månaden april och påskens gula fjädrar lyser som vilsna solstänk i videbuskarna. Hundra bofinkar krafsar bland solrosfröskalen under fågelbordet och mulna koltrastar sitter i opposition i syrenbuskarna.
Vintern håller fast sitt grepp och det blir ingen fart på jubelkören; det är bara grönsiskeflockarna som tjittrar och tjattrar i björkarna, och hackspetten som trotsigt trummar i lysledningsstolparna.
Snön ligger tung över hagar och gärden och min rapportör i Köla ringer och berättar om fem tofsvipor som vadar i vägkanterna. "Vart ska de ta vägen?" undrar hon oroligt, "De måste ju hitta öppen jord med maskar och kryp."
Ormvråken patrullerar tyst över granarna och om en vecka anländer sädesärlan, katten har tagit in årets första skogssork och under hasseln bidar blåsipporna.
Våren fortskrider liksom på trots, och efter morgonens ymniga snöfall bryter plötsligt solen fram, å da stecker sa ur jola, som Fröding skriver, de gröna spjuten av hyacint och tulpan.

En sådan här vinter tär på sinnena och folk är innerligt trötta på snö och is, de talar knappast om annat. Var är den där Saharavärmen som utlovades? När kommer den där beramade värmechocken?
Ingen talar om klimathotet längre - annat än som ett brutet löfte. Efter fiaskot i Köpenhamn blev det väldigt tyst om växthuseffekten, och den här långa, kalla och snörika vintern har inte precis höjt temperaturen i debatten.
"Efter 18 december har regeringen Reinfeldt och EU slutat tala om klimatfrågan", säger en besviken Anders Wijkman i en intervju i senaste numret av Vi. Och han skyller på politisk naivitet och borgerlig valtaktik.
Men han säger inget om vintern, och det borde han nog göra. För om klimatfrågan ska kunna återta sin plats på den politiska dagordningen måste klimatdebattörerna förstå det känslomässiga sambandet mellan väder och klimat.

Min mamma brukade alltid avfärda hela växthusteorin med ett julminne från 1930-talet.
Hon var tolv år gammal och bodde vid Skurusundet i Nacka; på julaftonen skulle hon gå ut och plocka några tallkvistar, men blev injagad av det värsta åskväder hon någonsin upplevt. "Så jag tror inte ett dugg på växthuseffekten!" sa hon ilsket.
Och denna långa kalla vinter skulle hon sannerligen få smältvatten på sin kvarn. Därför är det nödvändigt att klimatforskarna tar vintern på allvar och förutsättningslöst diskuterar den osedvanliga kyla som sedan december lägrat sig över Europa och Sibirien och faktiskt också över USA.
Är det en vädernyck eller en klimattrend? Det måste forskarna försöka svara på.

Men just nu är det klimatskeptikerna som äger det omtalade problemformuleringsprivilegiet. Och folk verkar mest strunta i alltsammans.
Bensinen kostar 13,27 kronor litern och dieseln knappt en krona mindre, ändå kör folk mer bil än någonsin: just nu rullar 6,7 miljoner fordon på våra svenska vägar varav 4,3 miljoner personbilar. Den fossila elden hålls vid liv till varje pris.
Och detta var den bistra lärdomen i Köpenhamn. Sedan följde en bister vinter, och nu väntar en bister vår. Det är iskallt läge för klimatfrågan.