Gårdagens tillkännagivande av vinnaren i det egyptiska presidentvalet borde ha varit ett triumfens ögonblick. Men även om folkmassorna på Tahrirtorget jublade när Mohammed Mursi utropades som segrare innebär den märkliga valprocessen ett antiklimax för revolutionen.

Det faktum att det första någorlunda fria presidentvalet i Egyptens historia bara lockade 51 procent av de röstberättigade till urnorna säger något om hopplösheten i landet. För många egyptier var valet mellan den gamla Mubaraklakejen, militärens man Ahmed Shafiq, och det muslimska brödraskapets Mursi ungefär lika attraktivt som det mellan pest och kolera.

Revolutionärerna var tvungna att samla sig kring Mursi, trots att han företräder en rörelse som höll sig borta från Tahrirtorget när det verkligen begav sig och en ideologi som knappast återspeglar plakaten som bars där.

Han innebar, i valets slutomgång, det enda hoppet om att revolutionen skulle fullbordas och det styrande militärrådet äntligen lämna ifrån sig makten. Men ingenting talar för att generalerna har för avsikt att hålla sitt löfte.

Strax före valets slutomgång upplöstes det islamistdominerade, folkvalda parlamentet efter ett märkligt beslut av författningsdomstolen, som många menar att militärerna låg bakom. Och samtidigt som preliminära valresultat visade att Mursi såg ut att segra, avlövade generalerna presidentämbetet det mesta av makten.

Militärrådet har nu kontroll över budgeten, säkerhetspolitiken, lagstiftandet och kommer på egen hand kunna utse en ny grundlagskommitté.

När Mohammed Mursi svärs in blir han en sällsynt maktlös president. Det är visserligen glädjande att militärerna inte fuskade sig till en seger men att de "lät" Mursi vinna innebär inte nödvändigtvis demokratiska framsteg.

Den utdragna rösträkningsprocessen har varit suspekt. Man kan lätt föreställa sig att militärerna i lugn och ro ville staka ut sin taktik och ur deras synpunkt var Mursis seger sannolikt det bästa alternativet.

En seger för Shafiq hade drivit motståndarna till vansinne. Med Mursi som president över ett Egypten där ekonomin störtdyker kan militären slippa undan politiskt ansvar, medan islamisterna förlorar stöd.

Omvärlden har övergett Egypten. Hillary Clinton stod för den förra veckans stora skämt när hon slog fast att det inte får ske någon tillbakagång från övergången till demokrati. Tillbakagången har i praktiken pågått ända sedan militärerna tog över makten efter Mubarak. Ändå tvekade inte USA att förnya överenskommelsen om omfattande militärt bistånd som man tidigare haft med Mubarak.

Nu är det läge för både EU och USA att sätta press på militärerna. Det är beklämmande att det i dagsläget bara är islamister som tycks vara förmögna att vinna val i Egypten. Men islamister med betungande regeringsansvar brukar vara mer harmlösa än dem som görs till martyrer av förbud och förföljelse. Framförallt måste egyptierna själva få bestämma sitt öde.

"Nu är det läge för både EU och USA att sätta press på militärerna.