Krisen bromsar förnuftets klimatpolitik. Självklart hade förhandlingsläget vid klimatmötet i Köpenhamn varit betydligt ljusare om det inte hade varit för finanskrisen och dess efterverkningar. Men den globala ekonomiska krisen kan faktiskt användas för att sänka de utsläppen: instrumentet heter miljöskatter.
Fredrik Reinfeldt hade som EU-ordförande ännu en av sina tuffa förhandlingsuppgifter på toppmötet i Bryssel. Till slut lyckades i alla fall EU-länderna förbinda sig om nivån på klimatbiståndet. Totalt motsvarande 75 miljarder ska betalas ut till fattigare länder under 2010- 2012. Det är några droppar i klimathavet, men förstås långt bättre än inget gemensamt åtagande alls.
Som vanligt återstår att se vad som blir det faktiska resultatet. Världen har upplevt alldeles för många så kallade givarkonferenser, vars ambitiösa åtaganden i slutdokumenten i efterhand visat sig vara teoretiska räkneexempel på ett papper. Den som smiter från sitt löfte gör det gratis.
Klimatmötet i Köpenhamn lider av samma elementära problem: Oavsett vad man i slutändan kommer överens om finns det inga sanktioner mot den som bryter ingångna utfästelser om utsläppsminskningar. Världen har ingen övernationell miljöpolis. Det finns ingen "världsmiljödomstol" som kommer att bötfälla länder som inte reducerat sina utsläpp av växthusgaser enligt ingångna överenskommelser.
Även när länder i nära samarbete har kommit överens om att man kan bötfälla varandra används det inte i praktiken. Nästan alla EU-länder bryter i dag mot regeln i stabilitetspakten om att budgetunderskottet inte får vara större än tre procent av BNP.
I praktiken har budgetunderskottsregeln i dessa kristider avskaffats, men det lär dröja många år innan euroländer som Portugal, Irland, Italien, Spanien och Grekland kommer ner till tre procent.
I veckan blev den grekiska budgetkrisen akut när den nytillträdda vänsterregeringen tvingades redovisa ett budgetunderskott på 12,7 procent av BNP. Finanspaniken spred sig sedan när ett kreditvärderingsinstitut sänkte sitt kreditbetyg på landet. I praktiken innebär det att Grekland får betala mer för att finansiera sin skenande statsskuld.
Sanningen är att Grekland aldrig borde ha beviljats medlemskap i EMU-klubben 2001. Dels för att landet syndat notoriskt innan finanskrisen slog till, dels för att man helt enkelt fuskat med den officiella budgetstatistiken.
Frågan är hur "kreativa" grekerna - och andra länder - kommer att vara med sina utsläppslöften.
EU och ECB måste alltså ta i med hårdhandskarna mot Grekland. Ett problem är dock att en annan rejäl budgetsyndare tar över EU-ordförandeklubban efter nyår: Spanien. Vad Grekland och andra budgetbovar i EU borde satsa på är just koldioxidskatter. Två flugor i en smäll brukar det kallas.
