Ubåt är makt och kontroll. Alla sjömakter som räknas finns även
under vattnet. Därför är det ingen slump att det lilla hårt militariserade Sverige var ett av de första länderna i världen som gjorde ubåtsvapnet till sitt redan 1904.
Om ubåten var spjutspetsen
i det gamla invasionsförsvaret har den i dag en mycket otydlig roll. Den sägs vara bra för underrättelsetjänst, men knappast nödvändig.
Om man inte har några starka bindningar till svensk örlogshistoria är det faktiskt svårt att förstå varför just Sverige ska ha Östersjöns starkaste och mest moderna ubåtsflotta.
Det fanns en tydlig irrationalitet i den förre försvarsministern Mikael Odenbergs avgång i onsdags. Ingen kunde riktigt förklara varför han gick och den hettande känslosamheten gick rakt genom tv-rutan.
Det kanske finns privata skäl, men en rimlig förklaring är att den gamla svenska militär-staten nu håller på att förlora sitt klassiska fäste i svensk politik och att Odenberg inte stod ut.
På samma sätt som gamla socialdemokrater är oförmögna att se
rationellt på folkhemmets symboler har de gamla moderaterna varit djupt känslomässigt bundna till
militärstatens. De har alltid gått upp i enskild ställning inför öb och de har med stor förtjusning köpt pansar, flygplan och båtar när de fått chansen. Odenberg älskade att åka ubåt, liksom Anders Björck.
Tillsammans med socialdemokraternas traditionella vurm för alliansfrihet även vad gäller försvarsmaterial och rädslan för att förlora jobb och röster i industri-
orterna har detta gjort Sverige till en sällsynt flitig vapensmedja.
Sipri rangordnar Sverige som den 11 största vapenexportören under de senaste
40 åren. Inget annat litet land kommer i närheten, utom Israel. Sverige samsas annars med idel stormakter.
Bland de 100 största vapenföretagen i världen kommer svenska Saab på 23:e plats. Nästa företag
i ett jämförbart land är norska Kongsberggruppen på plats 96.

Och eftersom det perfekta försäljningsargumentet alltid är en stark hemmamarknad är täta svenska försvarsmaterialbeställningar ett industristöd som ofta anses betala sig. Följaktligen lägger Sverige relativt sett mer på försvarsmaterial än USA och är en regional stormakt i luften och mycket stolt innehavare av
Östersjöns främsta ubåtsflotta. Finland, Danmark och balterna har inga ubåtar, Polen har köpt några begagnade norska, Ryssland har några äldre, Tyskland har precis börjat
modernisera sina men ligger efter.
Sverige har flest av de bästa. Störst och starkast. Och utanför San Diego har vi till och med bevisat att vi skulle kunna sänka amerikanska flottenheter utan att de ens hör oss.
I gammelmoderaternas ögon borde fosterlandets trognaste tjänare vara stolta över sådana prestationer. Men den hästsvansade finansministern är inte stolt. Han vill veta nyttan av att Sverige är en ledande europeisk ubåtsnation när vi knappt har splitterskydd till våra soldater i Afghanistan. Och om han inte får något bra svar kan han kan tänka sig att helt strypa anslagen till ubåtsvapnet. Kort sagt är han en fosterlandsförrädare och en
sådan kan man inte dela regeringsarbetet med. Det vore ryggradslöst! som Odenberg sa till TV4.
Ubåtarna kanske räddas kvar den här gången också, men för Sverige var det ett viktigt steg att den moderate statsministern valde sida och inte gav militärstaten överhöghet i budgetförhandlingarna. Det var, tvärtemot vad många just nu menar, faktiskt ett prov på det ledarskap som Reinfeldt så ofta talar om men sällan visar.
Banden mellan högern och det militärindustriella komplexet håller på att klippas av och det är en mycket välkommen förändring. Det måste även örlogs-romantiker som jag erkänna.
Om moderaterna skaffar sig en mer rationell syn på försvaret
underlättar det för socialdemokratin att göra detsamma vad gäller Nato. Att tungviktaren Håkan Juholt (s) i våras föreslog en militär samordning med Finland visar att det rör på sig även där.
Sverige bör ta den ryska revanschismen på betydligt större allvar än hittills, men att rusta den svenska flottan är inte seriöst. Nato-medlemskap är och förblir det enda rimliga svaret på vår tids brännande säkerhetspolitiska frågor.
Kan Reinfeldt även visa mod i den frågan och vara lika kallsinnig mot sina koalitionskollegor som mot sina egna är han en större politiker än jag trodde.