Åtta av tio svenskar är positiva till att donera sina organ. Ändå görs det relativt få organdonationer i Sverige. Denna diskrepans är frustrerande; bristen på organ kostar svårt sjuka människor livskvalitet och livschanser. Frågan är hur problemet ska lösas.
I går rapporterade radions Ekonyheter att riksdagens socialutskott vill att regeringen ska se över dagens regler. Kenneth Johansson (C), ordförande i socialutskottet, tycker att den som inte aktivt säger nej till donation ska anses vara beredd att donera. För ska man rädda liv, kan man inte lägga fingrarna emellan, resonerar han.
Det är en dålig idé. I praktiken kommer då staten att äga din kropp efter din död, om du inte har markerat din vilja uttryckligen. Det är inte en bättre idé än att staten ska kunna hjälpa dig att begå självmord, en ordning som dödshjälpsförespråkare förespråkar. Så mycket makt bör individer inte ge staten. För övrigt kan Johanssons metod mycket väl vara kontraproduktiv.
Organbristen i Sverige beror till stor del på att svensk sjukvård generellt har varit dålig på att ta tillfällena i akt när en möjlig donator uppenbaras. Enligt en studie från Socialstyrelsen missades nästan hälften av alla möjliga donationer under 2010. Det beror på bristande organisation och på att samtalen med anhöriga naturligtvis är ytterst svåra.
Hur lyckat skulle det då vara om personalen behövde axla bördan av att säga:
"Er son har ju aldrig anmält att han är emot donation, och då har vi i princip rätt till hans organ, enligt lagen."
Hur lätt skulle de sörjande och chockade besluta att en donation är en god och fruktbar gärning, hur mycket skulle de känna att de borde "försvara" den anhörigas kropp mot staten?
Det går att förbättra situationen genom att sjukvården organiseras bättre och personalen utbildas mer. Då behövs politisk vilja. Tyvärr har vi en kristdemokratisk socialminister, Göran Hägglund, som inte har varit behjälplig. Han har hävdat att det är oetiskt att vårda döende, villiga donatorer i syfte att bevara organkvaliteten. Det är svårt att förstå det resonemanget.
Lagen bör ändras så att respiratorvården kan fortsätta om en patient har gjort klart att hans kropp kan användas på ett sätt som gynnar medmänniskor.
För att få mer klarhet i vad patienter har för tankar om donation, bör personal få fråga en döende om hon kan tänka sig att donera. Det får man inte göra i dag. Det tassandet, i sig, gör det rimligen svårare för personalen att ta de svåra samtalen med anhöriga, när den sjuke inte kan höras längre.
Och det finns andra möjligheter: koppla donationsregistret till deklarationen, till exempel. Ett kryss, och man har sagt ja. Lägg in donationskunskap i körkortsutbildningen och sätt ett D på de villigas körkort.
Socialutskottet har rätt i att regeringen bör se över reglerna. Kenneth Johanssons idé bör dock begravas intakt.
