Äntligen presenterar regeringen en spännande framtidsvision: Sverige ska bli elbilens förlovade pionjärland.
Nja, fullt så lyckosamt var det inte: avsändaren var "bara" regeringens globaliseringsråd där Lars Leijonborg är ordförande och har sällskap av fyra ministrar. Men det borde bara vara en formalitet; globaliseringsrådets rapport ska självklart vara regeringens vision och politik.
Rådet konstaterar att Sverige har en rad komparativa fördelar. Vi har en nästan koldioxidneutral elproduktion, vilket beror på kärnkraften, men det vågar rådet inte skriva, då centerledaren Maud Olofsson också är representerad i rådet.
Sverige är mycket lämpat för breddtester eftersom svenskarna är "early adaptors" - nyfikna på ny teknik, samt förhållandevis miljömedvetna. Den svenska elindustrin är mycket avancerad och vi har en "unik kompetens" inom transportsektorn.
Och visst, den svenska, och numera utlandsägda, fordonsindustrin, satsar förstås på utveckling av elbilar. Biltillverkare världen över inser att olika varianter av elbilar har framtiden för sig, och som vanligt ligger japanska företag i frontlinjen.
Men även morgondagens konsumenter måste övertygas. Globaliseringsrådet vill fördubbla miljöbilspremien för den som köper en elbil till 20000 kronor.
Det är ett utmärkt förslag som också måste bli regeringens politik.
Ett problem med dagens statligt premierade och etanoldrivna miljöbilar är att de också körs på vanlig bensin. Bensinförbrukningen lär i och för sig minska i takt med ständigt högre priser, men etanol tillhör ändå inte framtiden.
Det tog många år innan larmrapporterna om koldioxidens klimatpåverkan omsattes i en politisk medvetenhet på global nivå. Förhoppningsvis kommer det inte att dröja lika länge för en annan sorts larmrapporter: alla de som handlar om de massiva etanolsatsningarnas bidrag till världssvälten och hur en del produktionssätt faktiskt höjer miljönotan.
Vi kan debattera hur mycket etanolkonsumtionen i den rika världen bidrar till chockhöjda livsmedelspriser, men vi kan inte förneka effekterna eller avfärda detta som en "myt" som miljöminister Andreas Carlgren har gjort.
Centerpartisten Carlgren är en första klassens etanolkramare. LRF-lobbyn har fortfarande delar av partiet i sitt knä.
Det politiska valet mellan etanol och el borde ändå inte vara så komplicerat. För Sverige som industrination är fördelarna också uppenbara. Lars Leijonborg har valt elbilen med dubbla miljöbilspremier. Maud Olofsson i globaliseringsrådet måste också välja elbilen; hon är trots allt näringsminister.
Fredrik Reinfeldt har chansen att göra globaliseringsrådets teknikoptimistiska vision till sin egen. Svenska folket, väljarna, brukar ju gilla smarta tekniklösningar. Och om några år kör de runt med sina plug-in-hybrider, laddade från ett eluttag nära Rosenbad.
