Svensk ekonomi går som tåget. Det är möjligen en riskabel metafor då kombinationen SJ och snö inte alltid visat sig så lyckad.
Men självklart ska vi glädjas över de sensationellt goda tillväxtsiffrorna från SCB. Under det tredje kvartalet steg BNP med hela 6,9 procent, jämfört med motsvarande kvartal förra året. Och det fick konjunkturbedömarna att gräva bland pärmarna för att söka svaret på om detta var ett tillväxtrekord.
Ja, kanske är det svenskt rekord. Vi bör vara stolta över 6,9 procent, men inte nöjda, som det brukar heta. Innan vi rullar oss i snön i fontänen vid Sergels torg och firar den blågula triumfen så bör man ha några fakta i åtanke.
Tredje kvartalet 2009 var katastrofalt dåligt, minus 6,4 procent. När jämförelsen sker ett år senare och under helt andra konjunkturförhållanden blir dagens tillväxtsiffror automatiskt goda.
SCB-statistiken bekräftar också ett gammalt mönster när det gäller konjunkturprognoser: både nedgångar och uppgångar i den svenska ekonomin tycks systematiskt underskattas av experterna.

Typiskt nog började Anders Borg varna för att nationen inte ska drabbas av "hybris". Endast en sak är säker i en stökig omvärld: oavsett vad tillväxtsiffrorna än skulle landa på så håller finansministern sin sedvanliga predikan om måttfullhet och ansvar för statsfinanserna.
Risken för hybris förefaller något överdriven. Snarare handlar det om att Borg vill dämpa förväntningarna bland sina kolleger i regeringen om att här finns överskottsmiljarder att fritt sätta sprätt på. Det finns ju tre småpartier i alliansen som med någon reform gärna vill justera sina tillväxtsiffror uppåt i opinionen.
Med tanke på SCB:s siffror så ökar också skatteintäkterna rejält i år och överskottet i statsfinanserna har rimligen redan infunnit sig. Även om sysselsättningen har ökat består problemet med den höga ungdomsarbetslösheten. Anders Borg har alltså råd att satsa mer på att fler ska få vara med och jobba med det svenska tillväxtundret.
Riksbankens hökar kan å sin sida ta SCB-siffrorna som skäl till att höja räntan snabbare, trots att det inte finns något inflationstryck i ekonomin att tala om.

Det snökaos som kan stoppa det svenska lokomotivet finns utomlands. De globala obalanserna i världsekonomin, och finansmarknadernas återkommande oro över andra europeiska staters budgetunderskott utgör risker för en liten och extremt exportberoende nation som Sverige.
Och vad sker när - det är väl bara en tidsfråga - marknadens fokus återigen riktas mot USA. Kommer verkligen det tröga politiska systemet i Washington DC att klara av de åtstramningar som krävs för att komma åt det gigantiska budgetunderskottet?
På sätt och vis är det logiskt att riksdagens två mest utpräglade nationalistiska partier - SD och Vänstern - säger blankt nej till nödlånet till Irland. De vill helt enkelt inte acceptera Sveriges ekonomiska beroende av vår omvärld.