Så här i jultider brukar världens blickar riktas mot Betlehem. Detta år finns det dock skäl att blicka lite längre söderut. Det har nämligen gått ett år sedan kriget i Gaza som krävde över tusen palestiniers liv.
Lagom till årsdagen på söndag har 16 bistånds- och människorättsorganisationer publicerat en larmrapport om läget i Gaza. De påminner om att Gazaborna fortfarande lever bland ruiner. Med dagens takt kommer det att ta 500 år att återuppbygga området, fastslår rapportförfattarna.
Skälet är att Israel vägrar häva den nu två och ett halvt år långa blockaden mot Gaza. Nästan inget byggmateriel släpps in. Den akuta bristen på sådant som cement och glasrutor gör att bara ett fåtal av de byggnader som bombades under "Operation Gjutet bly" har kunnat återuppbyggas. Det är inte bara privata hem som ligger kvar i ruiner, utan skolor, vatten- och avloppsanläggningar, sjukhus och fabriker.
Blockaden har förvandlat Gaza till ett utomhusfängelse där 70 procent av befolkningen lever på en dollar om dagen. Det är omänskligt och ovärdigt. Israel har självfallet rätt att försvara sig mot de raketer som periodvis faller över landet och gör livet till ett helvete i Sderot. Men att på detta sätt kollektivt straffa en befolkning strider mot den humanitära rätten.
Blockaden är också kontraproduktiv. Hamas popularitet har utan tvekan minskat, men det betyder inte att islamiströrelsens grepp om makten har försvagats. Tvärtom har smuggelverksamheten genom tunnlarna inneburit en ny lukrativ inkomstkälla för Hamas. Utarmningen av Gaza leder dessutom till att alla potentiella motkrafter undermineras. Den privata sektorn har antingen bombats sönder eller svultits ut av exportstoppet. Runt 120 000 arbetstillfällen har försvunnit.
Om det är moderata krafter som Israel önskar stödja med sin politik misslyckas man grundligt.
Allt detta påtalas av omvärlden. När EU:s utrikesministrar möttes nyligen under Carl Bildts ledning var klarspråket föredömligt: Israel uppmanades att omedelbart och villkorslöst häva blockaden. Visserligen hade en mening om att blockaden strider mot folkrätten strukits ur slutsatserna, men budskapet gick inte att ta miste på.
Problemet är, som biståndsorganisationerna påpekar i sin rapport, att kritiken inte framförs tillräckligt ofta och konsekvent. Det är uppenbart att blockaden hamnar långt ner på prioritetslistan när världens ledare tar sig an den israelisk-palestinska konflikten.
Ett år efter kriget har Gaza mer eller mindre glömts bort. Samma omvärld som då följde händelserna i Gaza minut för minut och som efter krigsslutet lovade civilbefolkningen stöd till återuppbyggnad riktar nu blickarna åt annat håll.
Vi är skyldiga Gazaborna mer än så. Ropen på en hävd blockad måste skalla högre.
