Sällan har en dödsmisshandel väckt så mycket uppmärksamhet som fallet med 78-åriga Inger i Landskrona. I en veckas tid har tidningar, tv och radio pumpat ut nyheter om vansinnesdådet. Landskronaborna har gått man ur huse för att manifestera mot våldet och på nätet har debattens vågor gått höga.
Det finns antagligen flera förklaringar till detta massiva fokus. Å ena sidan återspeglar det en minskad tolerans för våld i samhället. För bara tio år sedan skulle en 78-årig kvinnas våldsamma död på en parkeringsplats knappast ha varit en nationell angelägenhet. Samma sak med alla kvinnor som mördats av sina äkta makar; de fallen passerade så gott som alltid obemärkt förbi.

Sedan dess har något hänt. Offren för det dödliga kvinnovåldet har lyfts fram på ett helt nytt sätt och när 16-åriga Ricardo sparkades ihjäl i oktober 2007 ledde det till stora antivåldsmanifestationer. Detta är en utveckling som vi bör välkomna. Det är bra att acceptansen för våldsbrott minskar, att fler väljer att anmäla brott och att axelryckningar har ersatts av engagemang.
Men upprördheten i Landskrona har fler bottnar än så. Kuststaden i Skåne är inte vilken plats som helst. I valet 2006 fick Sverigedemokraterna mer än 22 procent av rösterna. När en äldre svensk kvinna attackeras av en ung man med invandrarbakgrund får det givetvis en särskild sprängkraft i en sådan kontext.
Hade vreden i Landskrona varit precis lika stark om den misstänkte gärningsmannen varit blond och blåögd? Den frågan måste tyvärr ställas.
SD har genast sett potentialen och försökt plocka politiska poänger på tragedin. Det vore förfärligt om den strategin skulle lyckas.

Brottslighet har inte etniska förtecken, utan sociala. Landskrona är en stad på dekis alltsedan varvsnedläggningen på 70-talet. Trots att arbetslösheten har bitit sig fast har flyktingar hänvisats till staden i stora skaror.
Följden är att Landskrona är en av Sveriges mest invandrartäta städer, men utan storstädernas förmåga att skapa jobb och integration. SD:s enda svar på den utmaningen är att piska upp motsättningarna ytterligare och att så hat.
Landskronaborna måste avvisa det främlingsfientliga betet och i stället ta sig en ärlig titt i spegeln. Hur ska man vända utvecklingen och lyckas få sin stad på fötter igen? I bästa fall blir tragedin ett uppvaknande som mobiliserar de goda krafterna som verkar för försoning och integration. I sämsta fall vinner hatmobben på nätet som ropar på hämnd.
Det är inte bara Landskronaborna som har skäl att bry sig om utgången av den maktkampen inför valet i höst.