Det är hårda ord, men ingen bör vara förvånad. Så har det låtit från detta håll i decennier. Landets kriminologer predikar alltid ett och samma budskap: Brottsligheten ökar inte och hårdare tag är bara kontraproduktivt.
Med outtröttlig energi försöker de hamra in dessa teser i oss medborgare. Vi har inget att vara upprörda över och det finns ändå inget vi kan göra åt brottsligheten. Nyligen slog landets ledande kriminolog, professor Jerzy Sarnecki, fast att den enda effektiva metoden att förebygga allvarlig brottslighet är tidiga insatser inom socialtjänsten (SvD 6/3).
De som inte omfattar denna uppgivenhet och låt gå-attityd ägnar sig åt den värsta sortens populism, enligt Sarnecki & Co. I armkrok med delar av vänstern försöker de vrida tillbaka klockan till en tid då brottsligheten reducerades till en fråga om klass, socialpolitik och offerstämpling av gärningsmännen.

Så vari består egentligen de hårdare tag som kriminologerna och vänsterdebattörerna rasar mot? Ett avgörande steg var slopandet av halvtidsfrigivningen på 90-talet. I dag är det bara Vänsterpartiet som vill återinföra den 50-procentiga rabatten på fängelsestraff.
Vi har också sett en markant skärpning av straffen när det gäller brott riktade mot kvinnor. Vi har fått en kvinnofridslag, en sexköpslag och skärpt sexbrottslagstiftning. Få står på barrikaderna för att riva upp dessa.
Ett annat avgörande skifte under de senaste decennierna är att brottsoffren har stigit fram ur anonymiteten. Det är inte längre bara brottslingen och dennes behov som står i centrum, utan en rad reformer har genomförts för att stötta brottsoffren.
Och pendeln har fortsatt svänga åt samma håll under den sittande regeringen. Sedan snart ett år tillbaka har påföljden skärpts för mord. Tidigare fick majoriteten av de morddömda 10 års fängelse. I praktiken innebar det att den typiske hustrumördaren var ute i friheten igen efter sex år och åtta månader (tvåtredjedelsfrigivning). Den som hade otur kunde dock åka på livstidsstraff i stället för samma brott.
Nu har det längsta tidsbestämda straffet i brottsbalken höjts till 18 år. Straffrean på kvinnomord är därmed borta och lotteriet i rättssalen är över. Någon däremot?

I sommar väntar fler skärpningar. Framför allt ska domstolarnas praxis bli tuffare när det gäller allvarliga våldsbrott. I dag används bara den nedersta fjärdedelen av straffskalan i dessa fall. Det genomsnittliga fängelsestraffet för grov misshandel är således ett och ett halvt år trots att straffskalan sträcker sig upp till tio år.
Det finns ingen rationell förklaring till att det ser ut så. När det gäller narkotikabrott exempelvis åker hårdhandskarna på och domstolarna lägger sig inte sällan nära straffmaximum.
Det är en stötande obalans i rättssystemet. Varför skulle det vara mindre klandervärt att sparka och slå sönder en människa än att hantera narkotika?
Denna rabatt på våldsbrott ska nu äntligen bort. Någon däremot?
Så ser verkligheten ut bakom debatten om hårdare tag. Det är den sortens straffskärpningar som gömmer sig bakom kriminologernas och vänsterdebattörernas anklagelser om kvacksalveri och högerpopulism. Det är denna utveckling som ska rullas tillbaka.
I så fall är jag gärna kvacksalvare. Det är klart att det finns lagskärpningar som vi hade klarat oss bättre utan, men på det stora hela har de senaste decenniernas kriminalpolitiska omsvängning varit en välkommen tillnyktring.
Det innebär inte att hårdare tag nödvändigtvis leder till färre brott. Men vad kritikerna blundar för är att det faktiskt kan finnas andra, högst rimliga skäl till att vilja skärpa straffen.
Vi har tagit ett långt farväl av den överslätande synen på grova våldsbrott. Kriminologerna och deras anhängare är nog rätt ensamma om att sörja det.