Expressens ledarsida har i decennier krävt att Sverige ska få ett regelverk som ger insyn i partiernas inre affärer och i enskilda kandidaters kampanjfinansiering. Det sistnämnda är nog så viktigt sedan personvalet har vuxit i omfattning. Så det är bara att välkomna att syndaren M har vaknat, men beklaga att partiet är nymornat och inte klarvaket.
Efter att hårdnackat ha motsatt sig offentlighet kring partifinansieringen kommer plötsligt Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten ut som en öppenhetens profet. Detta trots att Moderaterna sedan urminnes tider har predikat att valhemligheten hotas om större sponsorers bidrag och namn kommer till allmänhetens kännedom.
Det har varit ett mycket märkligt argument då i stort sett alla utvecklade demokratier i Europa - och självklart USA - har ett regelverk på detta område. Skulle alla dessa länder ta lättare på valhemligheten än Sverige?
Europarådets kritik har drivit på processen inom Moderaterna. För två år sedan uppmanades Sverige av Greco, rådets enhet för korruptionskontroll, att genomföra sju rekommendationer för att öka insynen i partiernas pengarullning. I måndags hamnade Moderaterna, Fredrik Reinfeldt och Sverige åter i skamvrån, när Greco påpekade att "Den totala bristen på någon konkret handling är slående".
Det är anmärkningsvärt att de nya Moderaterna under Reinfeldts ledning missade chansen att använda en uppgörelse mot hemlighetsmakeriet till sin fördel redan innan de kom till makten.
Här fanns ju en chans att konkret visa hur den dåvarande socialdemokratiska enpartistaten upprätthölls genom finansiella och personella tjänster och gentjänster från LO, plus stöd från andra grenar inom rörelsen.
Det var ett Sverige där Socialdemokraterna kategoriskt motsatte sig en reglering av partifinansiering. Det var ett Sverige där enskilda LO-fack oblygt kunde villkora sitt ekonomiska stöd i utbyte mot politik. Det var ett Sverige med omfattande vänskapskorruption där människor befordrades efter partibok, inte efter kompetens.
Maktskiftet 2006 innebar ett öppnare Sverige, men Moderaterna vägrade att ge oss den demokratiska insyn som det andra stora partiet motsatt sig. Det dröjde till 2008 innan S beslöt att frivilligt redovisa större bidragsgivare och 2010 var den första valrörelse där partiet krävde en lagreglering. Sent ska syndaren vakna, gäller alltså också det gamla statsbärande och av facket sponsrade partiet.
Men Moderaterna har inte vaknat fullt ut, de vill fortfarande ha en frivillig reglering. Och Sofia Arkelsten är i sin DN Debatt-artikel fräck nog att låtsas som att hon inte vet att S numera redovisar sina penninginflöden.
Det finns en solid majoritet i riksdagen för lagreglering av partipengarna. Men fegisarna i Folkpartiet och Centern röstade i november nej trots att man är egentligen för. Det vore önskvärt att man faktiskt vågade följa sin egen övertygelse i en sådan här grundläggande demokratisk fråga.
