Om regimen i Kina hade trott att protesterna mot våldsamheterna i Tibet skulle avta med tiden tog den miste. Tvärtom har OS-facklans resa över världen lockat fram allt kraftigare protester. I dag kommer turen till San Francisco, där omfattande demonstrationer väntas.
Det är i detta spända läge som Fredrik Reinfeldt åker till Kina för möten med såväl presidenten Hu Jintao på lördag som premiärminister Wen Jiabao på söndag.
I släptåg har han handelsministern och miljöministern samt en stor näringslivsdelegation som hoppas håva hem lukrativa affärskontrakt, med statsministern som dörröppnare.
Det visar på den svåra balansgång som varje stats- och regeringschef måste bemästra i förhållande till Kina. Å ena sidan är Kina en ekonomisk jätte som erbjuder obegränsade affärsmöjligheter, å den andra en vidrig kommunistdiktatur som måste fördömas.

Utmaningen ligger i att hitta en politik som tar hänsyn till båda dessa verkligheter. För även om kapitalismen inte har fört Kina i demokratisk riktning så har den lyft 300 miljoner kineser upp ur fattigdom och ökat den personliga friheten markant.
Därför finns det alla skäl att fortsätta göra affärer med Kina utan dåligt samvete.
Det viktiga är att dessa ambitioner inte står i vägen för en rak och orädd kritik av diktaturen. I går satte Reinfeldt definitivt ner foten i bojkottfrågan och uteslöt möjligheten av en svensk ministerbojkott av invigningsceremonin. Det är ett lika olyckligt som förhastat beslut. Det bästa sättet att hålla trycket upp på den kinesiska regimen är förstås att låta bojkottvapnet sväva som ett hot över OS-invigningen.
Reinfeldt kommer till Kina med en lång lista av känsliga samtalsämnen: Han ska försöka övertyga de kinesiska ledarna om att landet måste ta sitt ansvar för klimatförändringarna, han måste ta upp förtrycket i Tibet och mana till dialog med Dalai lama och slutligen måste han pressa Kina när det gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Mona Sahlin och Amnesty har rest krav på att Reinfeldt ska ta upp fyra namngivna fall med de kinesiska ledarna snarare än bara nöja sig med en allmänt hållen kritik.
Det är ett rimligt krav som garanterar att Reinfeldt inte förvandlas till en mumlande "lyssnare" under mötena. Om tiden är knapp kan han med fördel lämna över en lista med dissidenter och människorättsaktivister som sitter fängslade i Kina.
För det är lätt att trampa snett i kontakterna med den kinesiska regimen.

Ingen har väl glömt Göran Perssons lovord av stabiliteten i Kina, och när den kinesiske presidenten var i Sverige i fjol tappade Reinfeldt balansen när han trasslade in sig i märkliga argument om att en statsminister aldrig bör ta upp enskilda fall och att mänskliga rättigheter är något som är viktigt för oss här i Europa, underförstått till skillnad från Kina.
Kinaresan blir en viktig prövning för Reinfeldt. Hittills har han mest ägnat sig åt att turnera runt i Välfärds-Sverige och tala med förskollärare och undersköterskor.
Kina/Japanresan blir hans första färd utanför västvärlden i rollen som statsminister. Vill det sig väl kommer han hem som en internationell statsman i vardande. Slinter tungan kommer han att framstå som en kommunalpolitiker på vift i världen.