I dag faller marknadens dom över euroländernas försök att kväsa krisen. Räckte nattens räddningspaket från EU:s finansministrar för att övertyga marknaden om att läget är under kontroll? Eller är vi på väg in i en ny akut kris liknande den efter investmentbanken Lehman Brothers fall i september 2008?
Det är populärt att skylla krisen på marknadens samvetslösa spekulanter. Och visst finns det ett nervöst flockbeteende som ofta kan förefalla irrationellt. Men i grunden är marknadens oro över Greklands och andra svårt skuldsatta länders återbetalningsförmåga befogad. Det är euroländerna själva som har satt sig i dagens besvärliga sits.
Man har låtit budgetunderskotten och skuldbergen växa; inte ens tunga länder som Frankrike och Tyskland har rättat sig efter kravet på högst tre procents budgetunderskott. Insynen har varit alldeles för dålig i medlemsländernas finanser och regelverket för slappt.

Och när krisen väl var ett faktum reagerade euroländerna med en häpnadsväckande saktfärdighet. Man har haft flera månader på sig att försöka släcka branden i Grekland, men i stället har man släpat fötterna efter sig. Störst skuld för detta bär Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Om eurozonens förtroende ska återupprättas krävs både akuta och mer långsiktiga insatser. Nattens beslut om ett räddningspaket på sammanlagt 720 miljarder euro fungerar i bästa fall som en första brandvägg för att stoppa en spridning av krisen. Därefter krävs en uppstramning av stabilitetspakten med tuffa sanktioner för budgetsyndare. Svårt skuldsatta länder som Spanien och Portugal måste också ta eget ansvar och snabbt börja sanera sina misskötta finanser.
Eurons kritiker vädrar förstås morgonluft. Junilistans Nils Lundgren och Birgitta Swedenborg skrev i helgen att krisen har gett EMU:s motståndare rätt (SvD:s Brännpunkt). Länder som utvecklas i olika takt ska inte ha en gemensam valuta och räntepolitik.

Omvänt ligger eurons mest namnkunniga försvarare lågt. Folkpartiledaren Jan Björklund exempelvis verkar ha gjort en paus i sin kampanj för en ny folkomröstning om euron före 2014. Sahlin och Reinfeldt var också påtagligt återhållna i sitt stöd för en svensk EMU-anslutning i söndagens Agenda.
Vad kritikerna gärna glömmer bort är att eurons första tio år var en framgång. Handeln har ökat med 10- 30 procent mellan euroländerna och med gemensamma sedlar och mynt har man sluppit de gamla valutariskerna. Ytterst är euron dessutom ett politiskt projekt som syftar till att knyta EU:s länder närmare varandra.
Men fram till dess att euroländerna har visat att de är kapabla att reda ut denna kris råder det ingen brådska för Sverige att gå med i valutasamarbetet. Däremot ska vi självfallet vara med och ta ansvar för det kaos som nu hotar Europa. Det är utmärkt att regeringen var tydlig på den punkten inför gårdagens extrainkallade finansministermöte. Detta är ingen tid för nationell egoism.