forsknng

En av budgetens gladaste nyheter är de ökade anslagen till forskningen. Ändå: allt handlar inte om storleken på anslagen. Det är minst lika viktigt hur de används. Och där ligger en av regeringens känsligaste interna stridsfrågor begravd. Hur ska det bli bra forskning av alla statens pengar?

Att föreslå "mer pengar till forskning" har blivit en återkommande piruett i den politiska debatten. Om en fråga är för svår att hantera med lagstiftning eller för dyr att lösa med en subvention eller ett skatteavdrag, då kan ansvarig minister alltid klippa till med lite vetenskap som utväg - ett ganska billigt sätt att visa handlingskraft.

Men ministern vill gärna ha koll. Därför släpper hon inte iväg pengarna till vilket universitet eller vetenskapsråd som helst. I stället får någon av myndigheterna inom departementets huvudtitel ett eget forskningsanslag, som det sedan använder för att finansiera behjärtansvärda projekt.

Det är där skon klämmer. En del av de absurda forskningsprojekt som med jämna mellanrum hängs ut i massmedia har kommit till på just det sättet. Några myndigheter är lika noggranna som forskningsråden, men långtifrån alla. Ibland väger generaldirektörens egna funderingar tungt i sammanhanget, andra gånger den ansvarige handläggarens preferenser.

Det handlar om mycket pengar. I årets budget anger regeringen att myndigheter utanför de vetenskapliga kanalerna fördelar ungefär 5,3 miljarder till forskning och utveckling, 17 procent av de statliga forskningsresurserna. Det motsvarar ungefär en tredjedel av vad som gick till universiteten, och det är mer än hela den summa som går via Vetenskapsrådet. Dessutom står försvarsmakten för 2,5 miljarder och de statliga forskningsstiftelserna för 1,3 miljarder, totalt således nästan 10 miljarder, bortåt en tredjedel av hela statens FoU-insatser.

Inom regeringen håller statsråden hårt i "sina" myndigheters forskningsanslag. Att samla forskningsresurserna är en hård nöt att knäcka. Den gamle lantarbetarbasen Gunnar Sträng såg på sin tid till att Sveriges Lantbruksuniversitet lades under Jordbruksdepartementet, inte under Ecklesiastikdepartementet, där agronomerna skulle ha behövt tävla med de andra universiteten. Där ligger det fortfarande kvar.

Vetenskapsakademien

har pekat på en lösning. "KVA anser att regeringen bör se till att det upprättas enhetliga vetenskapliga kriterier vid fördelning av all statlig forskningsfinansiering. Staten ska föreskriva öppen konkurrens och sakkunnig granskning av fördelningskommittéer som består av vetenskapligt meriterade ledamöter. Om forskningen är inriktad på bestämda problem eller sektorer ska man naturligtvis kräva att projekten är relevanta för ändamålet, men relevansen får aldrig bli en ursäkt för att ge pengar till vetenskapligt undermåliga projekt."

Om någon dryg vecka ska den forskningspolitiska propen komma. Pengarna är redan utlovade, men kvaliteten återstår. Skärp kraven på all statlig forskning! Ökad effektivitet är på sikt värd åtskilliga miljarder.

Gunnar Wetterberg

gunnar.wetterberg@expressen.se

kolumnist