De flesta kommentarerna till budgeten har handlat om finansministerns optimism. Under ytan ligger regeringens besked om en översyn av det finanspolitiska ramverket. Det är det som sätter tak för utgifterna och lägger fast överskottsmålet. Om man justerar ned dem så blir det mer pengar för staten att röra sig med.

Många kommentatorer har avfärdat det som valfläsk.

Så enkelt är det inte. Våra barn kommer att ha mer pengar än vi, givet att produktiviteten tuffar på med ett par procent om året.

Varför ska vi spara åt våra rika arvingar? Svaret har varit utgifterna för åldrandet.

Det håller inte. Naturligtvis har vi råd med åldrandet, frågan är bara vad vi ska betala själva och vad vi ska använda dyra skattekronor till.

Det är en fråga som de politiska partierna hittills dragit sig för att ställa, men det är en debatt som måste komma och som säkert kommer att finna ett uthärdligt svar.

Det krassa svaret är marknadens förtroende. Överskottsmålet har burit svensk ekonomi genom de senaste fem årens kris. Det har lugnat marknaderna, det har förmått befolkningen att spendera alla generösa avdrag, från jobb till RUT.

Vad händer om man ruckar på målet? Kommer förtroendet då att falla samman?

Så behöver det inte bli. Men översynen borde vidga perspektiven. Kanske är det inte överskottsmålet det är mest fel på. Kanske sitter problemet i reglerna för budgeten och bokföringen.

De svenska statsfinanserna styrs av kassaflödesprincipen. Kronor in - kronor ut, år för år, inga krusiduller. Det låter rättframt och rejält, men det är i själva verket ganska föråldrat.

Både företag och kommuner hanterar sina utgifter på ett annat sätt. De periodiserar sina investeringar, sprider ut kostnaden på ganska många år, fastän själva utgiften koncentreras till de två- tre år som byggandet pågår. Då kan de bygga så snabbt som det är ekonomiskt mest lönsamt.

Så gör inte staten. Staten får inte bygga snabbare än den lyckas gneta ihop sina anslag. Därför tar vägar och järnvägar betydligt längre tid att bygga än vad de skulle behöva göra. Det gör dem rätt ofta dyrare än nödvändigt.

Så var det också i mitten av 1800-talet. Staten tog beslut att bygga stambanor från Stockholm till Göteborg och till Malmö, men det tog en evinnerlig tid att få de budgetöverskott som behövdes för att betala.

Då höll finansminister n Johan August Gripenstedt ett av riksdagshistoriens mest berömda tal vid 1857/58 års riksdag. ”Låt oss låna upp alla pengar, och bygga så snabbt tygen håller!”

"Blomstermålningarna" - som en nedlåtande press kallade talet - var en ovanligt framsynt analys. När Gripenstedt lade stambanorna till frihandeln gick Sverige in i ett sekel av världens starkaste tillväxt.

Om dagens infrastruktur ska få samma lyft borde Borg inte bara se över det finanspolitiska ramverket, utan också principerna för statens budget och bokföring.

Kassaflödesprincipen är mogen för avskrivning. Det är dags för den första rejäla budgetöversynen sedan Wigforss och Hammarskjöld på 1930-talet.