För något år sedan fyllde Per Molander jämnt. Han har under ett par årtionden varit en av statsapparatens viktigaste doldisar, med jordbruksreformen, budgetlagen och som sekreterare i Lindbeck- och tsunamikommissionerna. Han firade med ett seminarium som häromdagen avtäcktes i antologin "Kunskapen och makten. Om det offentliga beslutsfattandets kunskapsförsörjning" (Atlantis).

I mitt bidrag föll jag för frestelsen att ranka finansministrar. Hos dem löper förvaltningens trådar samman. Det är med pengar och ekonomiska regelverk som mycket av staten hålls ihop.

Jag stannade för tre kriterier.

Ordning och reda. Finansministern ska kunna säga nej. Det är A och O. Att hålla budgeten är (nästan) ett sine qua non för att komma med på listan. Feldt hankar ändå med på en delad sjunde plats (med Sköld och Persson), för de strukturella omprövningarnas skull.

Krishantering. Det är möjligen orättvist mot de finansministrar som seglat i lugna vatten, men vem hade kommit ihåg De Gaulle om inte kriget gett den avdankade översten chansen? Så ogin är historien.

Strukturreformer. Framtiden väger tungt. De finansministrar som hamnar högt ska ha bidragit till den långsiktiga utvecklingen. Sträng hamnade sånär utanför, för de kvävande regleringarnas skull.

Då har jag några favoriter (den som läser boken hittar resten av tio-i-topp).

3. Johan Liljencrants (1773-1786) fungerade i praktiken som Gustaf III:s finansminister. Han drev igenom sedlarnas inlösen mot silver och stabiliserade därmed penningvärdet, han avvecklade hattarnas subventionssystem och grundade de första rudimentära affärsbankerna (diskonterna). Om inte kungarnas krig hade kvaddat både silvermyntfoten och diskonterna kunde Liljencrants insats ha bidragit till att påskynda Sveriges ekonomiska utveckling med några årtionden.

2. Ernst Wigforss (1925-1926, 1932-1936, 1936-1949) är den moderna ekonomiska politikens fader i Sverige. Wigforss lade grunden för den moderna politikens infrastruktur: Han samordnade finans- och penningpolitiken, stärkte finansdepartementet och öppnade det mot forskningen, genomförde en budgetreform, inrättade konjunkturinstitutet och började använda statens upplåning för att stabilisera penningvärdet.

1. Johan August Gripenstedt (1856-1866) håller jag ändå främst. Som ekonom hör han till de (många) självlärda finansministrarna, men han var påtagligt beläst och à jour med den europeiska debatten. Bland mycket annat förhandlade han fram Sveriges anslutning till det framväxande frihandelssystemet; han drev igenom beslutet att bygga stambanorna och så småningom finansieringen av utbyggnaden.

Det är vanskligt att bedöma en ännu inte avslutad gärning. Krisen har hittills hanterats så skickligt man kan önska sig, både jämfört med den förra och med europeiska mått mätt. På struktursidan har arbetsutbudet stått i fokus; vad som händer härnäst - skatterna, socialförsäkringarna? - har stor betydelse för hur omdömet stadgas. Dagstipset är ändå att Sträng åker ut från sin tionde plats, när det blir dags att summera Borg.