Det är inte fult att tänka efter och göra om. Valfrihetens problem måste också hanteras.
De senaste åren har "valfrihet" blivit politikens mantra. Inte ens de rödgröna partierna vågade resa några större invändningar i den senaste valrörelsen. Ändå finns det frågetecken och bekymmer. Valfriheten skulle leda till konkurrens som ökar kvaliteten och ge medborgarna större möjligheter att få sådan utbildning eller vård de vill ha, men det går redan nu att urskilja avarter och risker.
En svårighet är den i princip fria etableringsrätten inom skolan och primärvården.
I primärvårdens fall pekar utländska erfarenheter på tydliga risker för att systemet blir kostnadsdrivande. Häromåret tog jag mig samman och lät undersöka mig för grön starr, som jag har anlag för. Resultaten var helt normala, det fanns inga skäl till oro - men den privata ögoncentralen tyckte ändå att jag borde komma tillbaka om ett år för att se om det fanns några förändringar. Jag har låtit det bli två och tre år, men hur djärvt vågar en lekman förhålla sig till sakkunskapen? Risken att en privat vårdgivare oroar sina patienter för att öka efterfrågan är ett skolexempel på vad nationalekonomiska läroböcker kallar asymmetrisk information.
En del av etableringsfrihetens förespråkare menar att klokt utformade ersättningar ska ta hand om problemen. Det är lättare sagt än gjort. Med höga fasta ersättningar minskar man frestelsen att locka patienterna till många besök, men då blir det desto viktigare att krångla sig undan dem som behöver mest vård. Med fler skilda nivåer för olika sjukdomar kan man lindra de fasta ersättningarnas problem, men hur mycket man än komplicerar beräkningarna blir varje sådant system ändå mer grovhugget än verkligheten.
Inom skolans område betyder den fria etableringsrätten och det fria skolvalet att den offentliga sektorn tappat greppet om utbildningens inriktning på gymnasienivå. Gymnasievalen driver vind för våg. Staten försöker samla ihop tyglarna igen när det blir dags för den högre utbildningen, men då kan skadan redan vara skedd. Frigymnasierna etablerar sig inom områden där de hoppas få elever och överskott, inte nödvändigtvis där det behövs utbildat folk och kanske inte heller med den kvalitet som vore önskvärd.
För snart 40 år sedan skrev jag Lunds Studentkårs remissvar på den föreslagna reformen U68. Ända sedan dess har jag varit skeptisk till tron att man ska kunna finplanera antalet utbildningsplatser efter arbetsmarknadens behov, men att släppa etableringen helt fri får också orimliga följder. Det finns skäl att vara skeptisk mot utbudet av mediaplatser, lika väl som man kan bekymra sig över hur många som utbildas för äldreomsorgen eller vilken standard det är på programmen för fordonsteknik. Jag tror det vore betydligt klokare med sex regioner som upphandlande huvudmän för gymnasiet. Då skulle regionen kunna göra en bedömning av sin arbetsmarknad och handla upp platser någonstans mellan de bedömda behoven och de sökandes önskemål. Det skulle begränsa valfriheten, men antagligen minska riskerna för både samhället och individerna.
