Kommunallagen är en historisk relikt. Kommunerna och landstingen är landets största arbetsgivare - men lagen innehåller nästan ingenting om de anställda eller om rågången mellan politiker och chefer.
Så var det när lagen kom till 1862. Gubbarna på sockenstämman - numera fullmäktige - stod mitt i verksamheten. Lekmännen själva ordnade allt som behövde göras. Att de i sinom tid skaffat sig ett och annat biträde låtsas lagen inte om. Att kommunerna och landstingen i dag har över en miljon anställda spelar ingen roll.
Det var detta som gick igen i debatten om politikernas "strejkbryteri" 2003. När vaktmästarna strejkade låste skolstyrelseledamöterna upp skolorna. Med kommunallagens mått är det inte märkligt att alla förtroendevalda kan hoppa in och göra i stort sett allting, eftersom lagen förutsätter att det är så som verksamheten bedrivs.

Chefernas och de anställdas oklara ställning får följder i vardagen. Trots att professionerna har det praktiska huvudansvaret för innehållet i kommunernas verksamhet är det inte alltid deras yrkeskunskaper får det spelrum som behövs.
Ibland kan de rentav ses som ett hinder för lekmännen, som när ansvarskommittén häromåret menade att "inom framför allt hälso- och sjukvården och skolan finns en hög grad av professionsstyrning, vilket starkt påverkar de förtroendevaldas möjligheter att faktiskt styra verksamheterna".
Otydligheten kan också slå åt andra hållet. I Schweiz är det förbjudet att välja offentligt anställda till uppdrag på den nivå där de verkar, men i Sverige är den kombinationen inte ovanlig. När sjukhuset i Södertälje skulle läggas ned spräckte en sjuksköterska (V) partilinjen, för att inte tala om när läkare i Östergötland bildade Vrinnevilistan i landstinget. Ibland försöker partierna styra kommunanställda kandidater till landstingslistorna och vice versa, men den sortens försiktighet är inte allmän.

Skolans kommunalisering ställer problemen på sin spets. Hur ska rollerna fördelas mellan förtroendevalda, skolledare och lärare? Ska de lokala förtroendevalda själva få göra avvägningen mellan skolans och andra verksamheters behov, eller skulle utbildningen vila tryggare i statliga händer?
När utredningen om den nya skollagen pekade ut rektorerna som ansvariga för skolans verksamhet reagerade många kommunala förtroendevalda, som menade att sådana föreskrifter gick förbi deras roll och ansvar. Andra reagerade däremot på att skolledarna på så vis fick ett ansvar för verksamhetens innehåll, utan att själva kunna påverka resurstilldelningen.
Vem ska ställas till svars, när rollfördelningen är så oklar?
Detta borde ansvarskommittén ha fått bita i, men så blev det inte. Nu är det dags! Att reda ut samspelet och rågången mellan de förtroendevalda och professionerna skulle klargöra mycket av vad som är otydligt i dagens kommuner och landsting. Det skulle göra det lättare att organisera verksamheterna effektivt, men det skulle också göra arbetet roligare och mer meningsfullt för de anställda.
Framförallt måste medborgarna få bättre valuta för skatten.