Häromåret fyllde Albertus Pictor 500 år. Han är Mälardalens store kyrkomålare, en frustande encyklopedi över sin tids fantasier och vardagsliv, allt i en salig blandning mellan Bibelns pärmar.

Lagom till jubileet kom en broschyr med alla målningarna inprickade på kartan. En sensomrig lördag räknade vi ut hur vi skulle åka runt så många målningar som möjligt på miljö­vänligt få mil. Härkeberga var en stor upplevelse, det ena målade valvet efter det andra, kisade man genom gallret till orgelläktaren kunde man få se ännu fler.

Men sedan var det tji. I Härnevi fanns det ett telefonnummer att ringa, men hon som svarade påstod att hon inte hade någon nyckel. Husby-Sjutolft, Övergran, Yttergran - alla lika stängda, fyra bom av fem möjliga. Vi bättrade på utfallet med konsten att dö i Solnas vapenhus, men vad är ett jubileum med låsta dörrar?

Tyvärr är det likadant lite varstans. Längst i sydost finns flera av den märklige Trydemästarens dopfuntar från 1100-talet (på Gotland kallas han Majestatis, där finns ytterligare några). Runt de mäktiga sand­stenarna löper hisnande serieberättelser ur helgonens historia. Funten i Tryde, som gett mästaren hans namn, är samtidigt en politisk pamflett, den ­mördade munken reser sig som skelett ur kistan och kejsaren straffar den hedniske fursten i svitens sista bild.

Hans funtar i Löderup och Valleberga är också om­vägen värd, men tre somrar i rad ryckte vi för­gäves i portarna till Simris och Östra Nöbbelöv.

Där är två av Majestatis verk (nästan?) alltid inlåsta. Kyrkorna har de mest ­fascinerande konstskatterna i Sverige, sammanflätade med bygdens historia och människornas föreställningar - men vad är det för glädje med det, när allt fler församlingar stänger igen?

Det är inte bara kyrkorna som låser och gömmer undan. Anders Ödmans "Borgar i Skåne" (Historiska Media) var ett par år vår käraste sommarguide, men de oansenliga kullarna var omärkta och vägen dit gick under rostiga taggtrådar mellan skräckin­jagande kor. I utkanten av Örkelljunga ska Wallins arboretum finnas, men vi hittade aldrig skogen bland villor och träd.

Och hur många har sett den hisnande ­Sigurdsristningen nära Sundbyholm och Eskilstuna, ett av Sveriges få bidrag till världskonsten?

För att inte tala om utgrävningarna i Upp­åkra, som jag hade skrutit om i ett par år, större och märkvärdigare än Birka - men stängda för semester när vi äntligen kom förbi...

Det självklara svaret borde vara: låt krisen komma kulturen till nytta! Om folk, berättelser och bevakning är problemet, kan inte arbetsförmedlingen ge stiften och kulturförvaltningarna en hjälpande hand nu i sommar? Icke - häromveckan rapporterade medierna hur bitte lite det blivit av kulturarvslyftet, de 800 miljonerna som ska ge 4 400 jobb 2012-2014 har hittills bara lett till - 18...

Skärpning! Anställ de ­arbetslösa humanisterna, öppna kyrkorna, berätta historierna, gör ordentliga skyltar och vägvisare i terrängen! Pictor, Sigurd och borgarna åt folket - sommaren åt medeltida målningar och stenhögar!