Med jämna mellanrum återkommer den offentliga debattens Titanic-tema. Vi befinner oss på ett sjunkande skepp - våra barn är den första generationen som kommer att få det sämre än vi själva.

Med klimateffekten och miljön kan det vara så. Med ekonomin är det med stor sannolikhet - trams.

Sedan industrialiseringen började har vi praktiskt taget hela tiden blivit lite rikare år för år. Många människor kommer i sitt arbete på hur de kan runda hörnen lite snabbare än tidigare. Vi lär oss av våra arbetskamrater, erfarenheterna samlas. Produktiviteten ökar, heter det på ekonomspråk, de senaste årtiondena med ett par procent om året.

Då blir mer gjort på kortare tid. Företagen tjänar mer, lönerna stiger. När lönerna ökar med ett par procent årligen fördubblas hushållens köpkraft ungefär vart trettionde år. Det finns inga tecken på att den trenden kommer att brytas. Två bärs! är därför svaret på Hasses vånda.

Detta är det bortglömda glädjebudskapet. Problemet med befolkningens åldrande är inte att vi blir fattigare. Realinkomsterna har ökat mycket snabbare än medellivslängden under 1900-talet. Kruxet är hur vi valt att finansiera sjukvården och omsorgen. Kanske har skatterna nått vägs ände - och då måste vi hitta kloka sätt att låta de flesta av oss betala mer ur egen ficka. Besvärligt, men inte omöjligt, i synnerhet inte om det offentliga samtalet tar sig an frågan i tid.

Den gnagande osäkerheten gäller miljön. Kommer det grums i ölen?

Det har ekonomerna och andra forskare inget riktigt bra svar på. Det finns en del hopp. Att vi köper fler platt-tv för tillväxten är en myt. Med mer pengar vill vi ha fler tjänster, och tjänsterna är för det mesta mer skonsamma mot miljön än varuproduktionen. Mer och bättre vård och omsorg är inte så farligt, trots att det bidrar till tillväxten. Ny teknik slår ofta igenom därför att den gör mer av mindre resurser, även det till fördel för miljön.

Optimismen har dock rättvisan mot sig. Om Kina, Indien och Afrika ska leva på samma nivå som vi, då är det svårt att vara lika hoppfull. Även om tekniken blir snålare kommer mängden användare att drabba resurser och utsläpp.

Klok miljöpolitik är en angelägenhet för alla partier. Fram­för­allt borde det bli utrikespolitikens huvuduppgift. Den internationella konkurrensen och kryphålen är den starkaste invändningen mot många miljöåtgärder. Att få så många stater som möjligt att bedriva en effektiv, gränsöverskridande miljöpolitik borde vara världssamfundets huvuduppgift.

Häromveckan beskrev Ann-Charlotte Marteus på denna sida det översvämmade Rom. Turismen är det mest påtagliga resursslöseriet.

Flyget har blivit så billigt att det hotar både kultur och natur. Det är hög tid för en riktigt fläskig flygskatt - men inte bara i ett land. Att först samla EU och sedan driva frågan vidare till en internationell konvention, det vore ett rejält dagsverke för svensk miljöpolitik.

Den 1 november 2014 är det dags för en ny EU-kommission. Varför inte med Anders Borg som miljöansvarig? Då skulle en svensk kommissionär äntligen kunna göra skillnad.