KORRUPTION

En del av den offentliga debattens föreställningar bygger på önsketänkande. Vi skulle gärna vilja att demokrati vore bra för tillväxt, och kanske ännu hellre tvärtom - att den ekonomiska utvecklingen förr eller senare skulle leda till att alla Kina ramlar in i ett välartat folkstyre.

Problemet är att de flesta försöken att empiriskt belägga tesen inte hittat mer än svaga och skakiga samband.

I en av de senaste årens viktigaste svenska forskar-insatser driver statsvetaren Bo Rothstein en annan tes.

Redan på 1990-talet började Världsbanken peka på korruptionen som ett av de viktigaste hindren för tillväxt.

I boken "The Quality of Government. Corruption, Social Trust, and Inequality in International Perspective" (University of Chicago Press, 2011) vänder och vrider Rothstein på begreppen. Det är oväld - impartiality - som är den viktigaste förutsättningen för social tillit.

I de länder där människor vågar tro att myndigheterna behandlar dem utan att snegla på ovidkommande ting hittar man de bästa förutsättningarna för en god samhällsutveckling.

Tyvärr finns det ingen självklar länk mellan demokrati och oväld. I kampen om rösterna kan förmåner åt de egna bli ett viktigt kitt i koalitioner och partier.

Rothstein kontrasterar Singapore mot Jamaica - å ena sidan en autokratisk men väl fungerande stat, å den andra sidan en mångårig demokrati med fri press men grasserande korruption.

Singapore växer så det knakar, Jamaica stampar på samma fläck. Livet för invånarna är hårt och kort.

För en del år sedan väckte amerikanen Robert Putnams stor uppmärksamhet med sin tes om körsång och föreningsliv som grund för den sociala tilliten. Rothstein är skeptisk.

Folk i föreningar kan vara lika egennyttiga och korrupta som på andra håll. Den sociala tilliten är starkare knuten till att medborgarna vågar lita på staten.

Hur kommer man därhän? De som lever i korrupta samhällen vet att det är fel, men tvingas acceptera villkoren. Misstron mot andra blir en del av vardagen: I länder med kraftig korruption ligger tilliten lågt när internationella enkäter frågar ut invånarna.

Problemet är att det är så svårt att vända. Rothstein menar att jämlikhet är en förutsättning för oväld. Det är när skillnaderna inte är för stora som medborgarna litar på att staten inte gör mannamån. Han för hypotesen ett steg vidare: Det är genom universalistiska program som staten skapar förtroende, program som ger alla del i välfärden. Om skillnaderna är för stora blir universalismen svårare att hävda.

Då slår de rika vakt om sitt mot de krävande massorna, som i sin tur inte är beredda att acceptera reformer och system som även gynnar samhällets burgna skikt.

I dessa motsättningar tar staten stryk: De rika släpper inte till resurser, de fattiga vågar inte tro på rättvisa.

Det hör till tillvarons ironier att den forskning Rothstein redovisar bedrivs vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, en av landets mest spännande samhällsvetenskapliga forskningsmiljöer.

Och med avskräckande exempel på nära håll: inte ens i det självbelåtna Norden kan man vara säker på att slippa korruptionen.

Gunnar Wetterberg