Taken i socialförsäkringarna är en smygande reform av väldiga mått. Den måste redovisas och diskuteras öppet, utan brösttoner om "den svenska modellens död".
En rad organisationer och debattörer kräver att taken ska höjas. I a-kassan, i sjukförsäkringen, i den allmänna pensionen - många heltidsarbetande kan bara hoppas på 30-40 procent i ersättning om de råkar illa ut. Trots att de betalar avgifter även på den oförsäkrade delen av sin inkomst.
Men taken har en annan sida. Det är avgifterna över taket som skapar "reformutrymmet". När avgifterna strömmar in utan tak blir det pengar över. Redan 2006 drog avgifterna över taket in 24,9 miljarder till statskassan - i dag ligger det antagligen närmare 30 miljarder. Det är de pengarna som staten kan använda till järnvägar och lektorat i skolan.
I ett långt perspektiv kommer dagens offentliga intäkter inte att räcka till för dagens offentliga utgifter. Sveriges Kommuner och Landsting beräknade våren 2010 att kommunalskatten skulle behöva höjas med 12-13 kronor till 2035 för att möta demografin och en beskedlig kvalitetshöjning.
Det går inte. Något måste maka åt sig. Hur illa man än tycker om ishallar eller riksdagspensioner, det är inte där de stora pengarna finns. De stora anspråken kommer dels från socialförsäkringarna, dels från kommuner och landsting, som grovt sett tar vardera 40 procent av skatte- och avgiftsutrymmet.
Det är där taken kommer in. Staten har träffat sitt val. Socialförsäkringarna ska lämna plats åt vården och skolan. A-kassan har inte höjts på tio år. I stället har allt fler fackförbund ordnat inkomstförsäkringar. Medlemmarna betalar varandras trygghet över taket.
Kanske är detta den rimligaste lösningen på välfärdens besvärliga finansiering. Skatten koncentreras till det viktigaste, löneutrymmet tar hand om inkomstskyddet. Men några följder borde diskuteras:
Allt fler människor betalar allt mer dubbelt. Det är en progressiv beskattning som får värnskatten att blekna. Det stärker argumenten för att hantera den samlade beskattningen i en stor skatteöversyn.
Staten tappar kontrollen över välfärdssystemens samspel med arbetsmarknaden. Flera studier tyder på att hög ersättning leder till mindre sökande efter jobb. Ju fler som försäkrar sig över taket, desto mer kommer de sista procenten från tilläggssystemen att styra arbetslinjen. Om staten försöker komma åt dem blir det konfiskation - men det är staten själv som försatt sig i knipan.
De allmänna socialförsäkringarna blir efterhand alltmer ett grundskydd. Inkomstförsäkringarna blir ett starkt argument för medlemskap i fackförbunden. Ska den allmänna a-kassan bli obligatorisk, för att minska belastningen på kommunernas försörjningsstöd? Fördelen med en obligatorisk a-kassa är att den arbetslöse under en sökperiod slipper göra sig av med sina tillgångar - det är annars villkoret för att få försörjningsstöd.
Ryktet säger att den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har gått i stå. Är det värre än så? Medan gräset växer, dör kon. Kanske kan taken i all stillhet stå för den renovering som den svenska modellens finansiering behöver - men det borde ha varit utredningens viktigaste fråga.
