Den klassiska nationalekonomin visste inte vad företag var. I teorin gick varje aktör ut varje morgon och köpte dagens behov av arbetare, råvaror och maskiner, för att sälja allt han tillverkat vid dagens slut - och så började allt om igen, dag efter dag.
Coase svar var enkelt. Det var för besvärligt. Det är praktiskt att skaffa sig långa kontrakt, så att man inte behöver spilla alltför mycket tid på förhandlingar. Ett företag är i grund och botten en samling långa kontrakt: med medarbetare, med leverantörer, med köpare.
Hur stort ett företag kunde bli berodde på omständigheterna. Telefonen gjorde att det plötsligt kunde bli mycket större, när man sekundsnabbt kunde samordna sig över och mellan kontinenter. Ronald Coase.
För detta (och en del annat) fick Coase Nobelpriset 1991. Det är en utmärkt uppsats, inga ekvationer, inga siffror, bara ett gnistrande klart resonemang. Som lekman kan man fylla i: Företaget/förvaltningen är arbetslaget, där vi jobbar oss samman, lär oss utnyttja varandra, befruktas vid fikabordet och får långt mer uträttat än när vi strular runt på egen hand.

Men det vet varken framtidsguruerna eller skattepolitiken. För några veckor sedan hörde jag en professor på fullt allvar föreställa sig ett näringsliv där allting outsourcades till olika underleverantörer.
Sådant tål mest att skrattas åt, om det inte vore för att också skattepolitiken drar åt det hållet. Det senaste årtiondets mantra om "egenföretagarna - ekonomins hjältar" har satt djupa spår i beskattningen. Småföretagaren som utnyttjar 3:12-reglerna får ut betydligt mer netto per krona än mellanchefen som betalar statlig inkomstskatt och för det mesta också värnskatt.
Detta är en alldeles stollig utveckling. För det första är företag bra för ekonomin. För det andra är Sverige bra på företag. För det tredje är det bästa i svenska företag ofta deras chefer.

Betänk globaliseringen. När konkurrensen hårdnar blir produktiviteten det viktigaste löneförsvaret. Utbildningen ger oss ett försprång, men det håller Indien och Kina redan på att äta upp. Då flyttar tävlingen till verkstadsgolvet och kontorslandskapet. Det är i praktiken idéerna trillar fram - men om det inte finns en prestigelös arbetsledning är det fara värt att de rinner ut i sanden.
I detta är den svenska ledarskapskulturen en styrka. Måtte Gud bevara företagshierarkierna i Kina och Indien! För de ger det svenska näringslivet en av dess viktigaste konkurrensfördelar.
Om bara politikerna också ville inse det. För då skulle de snabbt som ögat försöka röja undan skevheterna mellan utbytet för löntagande chefer och 3:12-skattande konsulter. Den grundläggande klokskapen bakom 1990/91 års skattereform var enkel: Beskattningen ska styra så lite som möjligt av individernas val och beteenden, för skatteplanering stör och skadar ekonomin. Det är lika sant nu som då.
Värnskatten sågar på den gren vi sitter på. Och det är inte bara Coase som borde få leva i åtminstone 100 år till!