Ibland blir känslan av déjà-vu mycket stark. Under några år i skarven mellan 1970- och 1980-talet frossade jag i internationella förhandlingar, först från UD, sedan på den svenska FN-delegationen i Genève.
När jag läste EU-toppmötets om finanspakten uttalande kom allt tillbaka. Allt som hade varslats, men nu inte stod där. Alla stora ord, som saknade bett. Det geniala nyckelordet ”transposition”, som gör att man inte riktigt vet om EU-domstolen bara ska kolla att alla länder skrivit in budgetregeln i sin lagstiftning – eller om den också ska kolla hur/om den faktiskt tillämpas i varje land. För att inte tala om de skenbart precisa 0,5 procenten i strukturellt underskott – som alla lärde tvistar om hur det ska definieras.
Så ser en halvhalt ut. Det var alldeles nödvändigt att toppmötet kom fram till något. Det var alldeles klart att man inte kunde komma överens om något definitivt. Därför blev det en stark signal om vart man vill gå – men många frågetecken om hur.
Talleyrand överlevde Napoleon och blev Frankrikes chefsförhandlare vid Wienkongressen. Det tog sändebuden ett par veckor att kuska dit. På vägen hann de fundera igenom vad de ville uppnå.

Problemet nuförtiden är att alltför få tar sig den tiden att tänka. De sista klamrarna hade knappt hunnit lyftas från de omtvistade styckena förrän folk med kli i fingrarna började uttala sig till höger och vänster. Omedelbart gick det mycket ideologi och inrikespolitik i ställningstagandena. Svenska LO och TCO kappades med David Cameron om att säga nej – till något som ingen riktigt vet vad det kommer att bli, eller om det blir av överhuvudtaget.
Den sortens brådska är oklok och skadlig. Att redan nu säga nej betyder att man ställer sig utanför alla fortsatta förhandlingar.

Sverige har viktiga intressen att försvara. Även om slutresultatet skulle bli en pakt bara för eurozonen och de övriga stater som har lust att delta, så kommer deras överenskommelser att påverka hela EU:s utveckling.
För ett par månader sedan lyckades den svenska regeringen med fackens stöd förhandla bort kommissionens förslag att ge sig in i de enskilda ländernas lönebildning. Det var en remarkabel framgång, som märkligt nog gått svenska media spårlöst förbi. Om Sverige den här gången redan från början ställer sig vid sidan av finns det stor risk för att sådana tankar kryper in igen och sedan sprider sig i EU-maskineriet.
Varje förhandlare vet att man inte ska ha för bråttom att säga nej. Så länge man är kvar vid förhandlingsbordet har man möjlighet att påverka allt som kommer upp. Om man till slut tycker att resultatet är oacceptabelt ska man naturligtvis dra sig ur. Men då har man ändå haft chansen att styra en hel del åt rätt håll. Sådana ändringar brukar stå kvar även om upphovsmannen lämnat sällskapet.
Den möjligheten har det lilla landet inte råd att avfärda. I bästa fall kan man rentav medverka till att ge projektet en klokare inriktning. Men det är nästa pilsner.