För några veckor sedan hade jag besök av en journalist från Le Figaro. Hon skulle göra reportage om den svenska krishanteringen.

Hade Sverige någon läxa att lära Spanien?

- Ja, och kanske rentav Frankrike, svarade jag.

Hon såg ut som ett levande frågetecken. Det är inte så konstigt.

Den franska valrörelsen har varit en enda lång förnekelse. Krisen har varit något besynnerligt, något som de rika, bankerna, globaliseringen har ställt till.

Det är samma stämning som i Grekland för något år sedan.

Tragedin upprepad som fars, skrev Karl Marx när Napoleon III försökte upprepa sin berömde farbrors bravader.

Det här är i värsta fall tvärtom.

Frankrike kan visa sig precis så farligt för Europa som Grekland gudskelov inte var.

När Europa diskuterar krisen är Frankrike elefanten i rummet. Sedan 1980-talet har man bara lyckats balansera budgeten någon enstaka gång.

Det var Frankrikes budgetproblem som ledde till att de stora länderna körde över stabilitetspaktens regler i början av 2000-talet. Det blev upptakten till det förlopp som lett till dagens kris.

Nu närmar sig frågorna Frankrike självt. Kreditbetyget vacklar. I valrörelsen har François Hollande begriplig medvind. Den franska högern är en ovanligt murken maktapparat.

Men Hollandes politiska program är ljusår från den kris han måste hantera. Hotet om marginalskatter på 75 procent på dem som tjänar mer än en miljon euro har mer med retorik än finanspolitik att göra.

De flesta länder har gott om kryphål i sina skattelagar. Skulle det knipa har franska höginkomsttagare ofta haft nära till schweiziska nummerkonton.

Desto värre är löftena.

Sänkt pensionsålder från 62 till 60 år, höjda offentliga utgifter och 60 000 nya statliga jobb kommer att göra budgetproblemen än värre, både omedelbart och när den franska befolkningen åldras.

Spekulationerna säger att Martine Aubry blir ny premiärminister, om socialisterna också tar över nationalförsamlingen efter ett nyval.

Det var hon som hade ansvaret för beslutet om 35 timmars arbetsvecka i slutet av 1990-talet. Det rullades tillbaka för några år sedan, men risken att arbetstidsförkortningen åter blir godis i ett sådant nyval är inte försumbar.

Vi har sett det förr. I entusiasmen över Mitterands valseger 1981 kastade sig den franska vänstern in i ett våldsamt expansivt program, just när konjunkturen vände nedåt.

Det tog ett par år innan man begrep att det inte höll och tvingades till en kraftig åtstramning.

Men då var det mest Frankrikes problem.

Med eurons sammanflätning av länder och banker blir fransk äventyrspolitik ett hot mot hela Europas stabilitet. De franska bankerna hör till de största i Europa.

Risken för en fransk kollaps hör till vårbudgetens spöken.

Därför borde Stefan Löfven och Magdalena Andersson utnyttja förbindelserna med sina franska kamrater till att uttrycka oro, lika väl som Borg hade skäl att bekymra sig för sina grekiska kollegors ovilja att göra upp om krispaket.

Det är hög tid att Europa får en gränsöverskridande offentlighet och debatt, även partivänner emellan!