Till semestern kom jag över den nya pocketupplagan av Tony Blairs biografi "A Journey" (Arrow books). Det var när allt annat hade tagit slut. Medan han regerade hörde jag inte till de oreserverade beundrarna. Det var lite för mycket pose, lite för ohejdat USA-stöd i Irak.
Men boken är lysande. Det är den bästa boken om politik jag läst på mycket länge. Det är en beskrivning av hur han brottas med politiska frågor, hur han byter ståndpunkt, hur hans medarbetare tar fram material, hur han reflekterar och tar miste men ibland ändå kommer igen. Naturligtvis är det tillrättalagt, vem är någonsin förmögen att berätta sitt liv sådant det verkligen är? Men det finns tillräckligt många nyanser för att göra det ganska trovärdigt.

Där finns Murdoch. Murdoch som företrädarnas skräck, Murdoch som gav den nye oppositionsledaren Blair chansen att komma och tala för alla koncernens ledande män och kvinnor. Blair tog chansen, till många partivänners förvåning och någras förbittring - men vad är att säga om det, vilken partiledare skulle säga nej till att slippa ha Sun i ryggen?
Där finns premiärministerns frågestund i underhuset. Blair lyckas med en snabb manöver få den om lagd från två kvartar i veckan till en halvtimme varje onsdag. Då är han fruktansvärt slut när 28 minuter har gått, tar en banan för att ha krafter kvar hela vägen - men slipper våndas mer än en dag i veckan.
Jag hörde Cameron om just Murdoch, det var onsdag, och jag undrade om han hade kommit ihåg sin banan.

I pocketutgåvan sammanfattar han sina funderingar i en nyskriven inledning. Blair förklarar sig skeptisk till vänster och höger, han tror mer på konservativa mot progressiva. Det betyder att ta med sig den klassiska vänsterns värderingar, men vara öppen för att nya samhällsförhållanden och nya värderingar gör det viktigt att pröva andra medel.
Blair gör en markerad poäng av att i viktiga tal åberopa inte bara labours egna portalfigurer, utan också Lloyd George, Keynes och lord Beveridge - alla liberaler, men också den moderna brittiska välfärdsstatens fäder.
Även om man kan fundera över enskildheter i hans politiska lösningar, så borde detta kunna inspirera Håkan Juholt. Hur lägger man beslag på mittfältet i politiken, till dels i konflikt med traditionernas vårdare?
Någonstans i inledningen våndas Blair över att han kanske blev partiledare alltför ung. När familjen flyttade in var de yngst på 10, Downing Street sedan mitten av 1850-talet.

När jag läser det mitt i eurokrisen slår mig en vild tanke. Han skriver klokt om hur man skulle kunna samla och stärka Europa med respekt för ländernas egenart.
Vad är det som säger att Blairs tid är över? Varför skulle en av vår generations största politiska begåvningar lämnas åt sitt öde innan han ens fyllt sextio?
Det utdragna hattandet kring eurokrisen borde ha fått alla inblandade att inse att det bleka valet av Van Rompuy och Lady Ashton var ett misstag. Låt dem stiga åt sidan, låt den rätte komma in! Blair vore mannen att ge EU och krisen den kraft som lösningen kräver.