Det behövs två efterspel till AstraZenecas nedläggning i Södertälje. Först och främst måste alla som mist jobbet få den hjälp de behöver för att hitta nya uppgifter.

Rimligen kommer många att klara det på egen hand.

Landets arbetsgivare borde gnugga händerna när de med ens har så många erfarna forskare och ingenjörer att rekrytera.

Deras uppbrott har alla förutsättningar att befrukta många verksamheter på annat håll.

Den andra frågan handlar om den långa sikten. Plötsligt har det blivit på modet att efterlysa mer näringspolitik.

Vad är det?

Bidrag, avdrag och subventioner? Pengar i sjön, visar de flesta utvärderingar.

Anders Johnsons guidebok i svensk närings- geografi ("Fånga platsen", SNS 2009) skildrar framgångsrika företags tillkomst genom tillfällig-heter och idéernas krumsprång. Det är svårt att tänka in Vinnova i deras historia.

Utmaningen ligger i Astras val: forskarnav nära Harvard och Cambridge. Varför inte i Sverige?

Därför att våra miljöer inte är tillräckligt koncentrerade och starka. Talet om virtuella forskarnätverk skymmer närhetens betydelse. Upp- slagen kommer när hängivna sökare fikar och lunchar med varandra. Så långt har nätet ännu inte kommit.

I detta kommer forskningspolitiken in. Den kan inte göra nedläggningen ogjord, men den kan bädda för något bättre på 10-20 års sikt.

Starka universitet hör till det framtida näringslivets viktigaste magneter. Astras beslut är ett förebud om vad som komma kan.

I höstas var jag med när Kungliga vetenskapsakademien tog fram sina förslag till regeringens proposition 2012. Den senaste forskningspolitiska propositionen innebar en rejäl förstärkning.

Nu ligger huvudfrågan inte längre vid de samlade beloppen, menade de erfarna forskarna i KVA.

Det viktiga är hur man ska få mer forskning för pengarna:

1 Kvalitetssäkra anslagen! Det finns noggranna regler för hur forskningsråd och universitet ska fördela sina pengar, men staten pumpar också ut miljarder via helt andra myndigheter.

Att kräva vetenskaplig kvalitet och låta forskare fatta besluten skulle betyda ett rejält framsteg jämfört med dagens ibland ganska slafsiga och nyckfulla hantering.

2 Köp hit internationella forskare! Nedskärningarna i andra länder går ut över forskningen.

Tack vare det förhållandevis goda budgetläget har Sverige ett gyllene tillfälle att förstärka det svenska vetenskapssamfundet. Det kostar ungefär 20 miljoner att rekrytera en framstående internationell forskare och att ge honom eller henne den omgivning som behövs.

Med ett par hundra miljoner skulle de svenska universiteten kunna vässas med gränsöverskridande kompetens.

3 Ge de unga forskarna utrymme! Vid ett frukostmöte beskrev en av ledamöterna i Sveriges unga akademi sina jämnårigas problem. För att få resurser måste de ta rygg på institutionernas etablerade forskare.

Det betyder att förnyelsen fördröjs. Inrätta 10-20 nystartsanslag på ett par miljoner vardera, som ger unga forskare möjlighet att tidigt staka ut sin egen väg!

Och tänk om någon vågar tänka tanken Nobeluniversitet med forskningen som huvudsak.