I dag är Anker nästan 90 år gammal och flyttade för något år sedan till ett vårdhem. Men han är fortsatt älskad - så sent som 2009 röstade Politikens läsare fram honom som Årets Köpenhamnare.
För snart 40 år sedan kastade Jens Otto Krag Danmarks politiska liv över ända. Dagen efter att danskarna röstat för inträde i EG avgick statsministern. Socialdemokraterna stod villrådiga, splittrade efter folkomröstningsdebatten.
Lösningen blev lika överraskande som Löfven. Anker blev föräldralös som fem-åring, blev vice ordförande i lager- och packhusarbetarnas förbund när han var 28 och så småningom ordförande för Specialarbejderforbundet (SiD), ett av de stora fackförbunden.
Han satt i folketinget sedan 1964 och hörde till partiets vänster, men ingen hade räknat med honom som stats- minister.
Hans första period varade bara till valet 1973, när Mogens Glistrup ritade om den danska politiska kartan. Men Anker fick folket med sig och kom tillbaka 1975.
Han bildade fyra regeringar fram till 1982, då han gav upp tråcklandet och lämnade över till högerns Poul Schlüter. Efter 15 år som partiledare avgick han 1987.
I det perspektivet kan Stefan Löfven vara ett lyckoka(s)t.

Men parallellen har också en mörk sida. Även om efter-mälet hyllar Anker som pragmatiker, så blev 1970-talet lika förödande för Danmarks ekonomi som för Sveriges.
Bretton Woodssystemets sammanbrott, oljekriserna och inflationen släppte loss krafter som de nordiska välfärdsstaterna hade mycket svårt att hantera.
De danska budgetunderskotten ökade, dyrtidsportionerna - ett slags indexreglering - drev upp lönekostnaderna, och som lök på laxen lade Anker efterlønnen, ett ovanligt kostsamt sätt att låta folk gå hem i förtid.
Tack vare Radikale venstre kommer den nya danska vänsterregeringen nu äntligen att avskaffa efterlønnen, på egen hand hade Helle Thorning-Schmidt inte klarat det.
Det var fackföreningsrörelsen som satte käppar i hjulet för Ankers försök att komma till rätta med den danska krisen.

Först efterträdaren Schlüter lyckades driva igenom kar-toffelkurerna, en åtstramning som innebar att Danmark slapp lindrigt undan den förtroendekris som kostade Sverige 500 procents ränta i början av 1990-talet.
I det finns också en parallell. Förtroende tar tio-tjugo år att etablera. 1990-talets kris har hittills blivit de senaste årens räddning.
Stabila stats-finanser gör att befolkningen inte börjar panikspara, arbetsgivarna håller igen uppsägningarna därför att de vet hur svårt det är att få tillbaka erfaret yrkesfolk när konjunkturen vänder.
Skillnaden mellan Anker och Löfven - och kanske mellan dansk och svensk fackföreningsrörelse - är att Metall är så nära sammanflätat med exporten. Med en metallare som partiordförande är risken liten att partiet gör sig läxan urarva.
Den som satt sig in i exportindustrins villkor vet att landet inte byggs med subventioner.
Staten kan använda billiga lån för att satsa på infra-strukturen, men utbildning och forskning ska betalas med en klok omgörning av socialförsäkringarna, inte med nya underskott.
Löfven kan bättre än Anker.


Gunnar Wetterberg