EKONOMI
Häromdagen var Tommy Waidelich upprörd över att Anders Borg var luddig om reformutrymmet. Tio-femton miljarder, hade Borg svarat journalisterna.
Egentligen borde man vara förvånad över att finans­ministern vågar ge någon siffra överhuvudtaget. Det beror antagligen bara på att budgetmaskineriet kräver det. I själva verket hänger massor av obesvarade frågor i luften.
De flesta kan ingen svensk politiker göra något åt. Vilket blir nästa euroland till rakning? Kommer något land att tvingas lägga om sina skulder? Kommer någon stat att lämna euron? Kommer någon storbank att ställa in betalningarna?
Prognosmakarnas dilemma är vad som händer med efterfrågan.
Om en storbank ställer in ­betalningarna kan hela det finansiella systemet ­drabbas av kreditfrossa - Lehman Brothers! Då kan konjunkturen gå rakt in i väggen på bara några veckor eller månader, beroende på hur mycket som ligger i orderböckerna - och hur mycket som blir kvar där.

Men redan de oroliga ­frågorna kan ställa till det. Sommar­rasen på börsen har ökat nervositeten. Det betyder att nya alarm kan få stort genomslag. Då kommer de svarta rubrikerna att sprida återkommande oro - och då är risken stor att människor drar öronen åt sig.
På 1990-talet var det paniksparandet som knäckte syssel­sätt­ningen, när befolkningen gick från att spendera 5 procent mer än de tjänade 1989 till att spara 10 procent av sina inkomster 1993. Stats­makterna pumpade ut köpkraft, hushållen fick faktiskt mer pengar att röra sig med - men sparandet ökade ännu snabbare.
Det var detta som inte hände 2008. De svenska konsumenterna tog det lugnt. Den viktigaste skillnaden mot 1990-talet - och dagens omvärld - var de goda statsfinanserna. Det finns forskning som tyder på att trygga budgetar stabiliserar konsumtionen i dåliga tider. På så vis fick jobbskatte­avdragen, rut och rot större effekt än vad jag och andra från början hade trott. 1990-talets åtstramning blev 2008 års räddning.

Den starka budgeten var i hög grad de tidigare S-regeringarnas förtjänst, men det var Anders Borg som vårdade stabiliteten. Det fick han ­kritik för. Men hur klokt hade det varit med ett extra barnbidrag till julen 2008, ett av de uppslag som oppositionen luftade? Då hade konsumtionen ännu inte börjat falla, men påspädningen hade försämrat statsfinanserna. Det är inte fel att hålla ­krutet torrt, för att sätta in stimulanserna när de verkligen behövs och kan få effekt.
I dag är det lättare att begripa tågsatsningen än krogmomsen. Framför allt är det viktigt att budgeten höjer beredskapen. Den här gången måste kommunerna och landstingen få ett tidigt besked av regeringen, så att de inte säger upp folk i förtid. Trafikverket måste damma av projekt som snabbt kan sättas i gång om sysselsättningen viker - för det tar tid att få dem redo. Arbetsförmedlingen måste rustas för kraftfulla insatser på utbildningens och praktikens områden.
Om krisen kommer. Om ­Crédit Lyonnais ställer in betalningarna är stormen här. Då är nog både finans­ministern och ­Håkan Juholt ­beredda att ta de underskott som krävs.