Eurozonen
Toppmötet pekar ut riktningen mot en finanspolitisk union. Eurozonpakten ska leda till mer automatiska bestraffningar för de länder som har för stort budgetunderskott och för hög statsskuld.
Vad kommer det att betyda för EU:s legitimitet? De grekiska demonstrationerna är ett varnande förebud.
Vad händer om EU:s domstol börjar kritisera enskilda länders budgetlagar? Vad händer om eurozonpakten går vidare från synpunkter på budgeten och skulden som helhet till att peka på vilka utgifter och skatter som ska ändras?
Kommer det att uppfattas som den gemensamma euro- peiska regeringens ingrepp, eller Bryssels, eller Berlins?
Risken är påtaglig att poli-tiken håller på att skena ifrån sitt folkliga stöd. Då är det inte längre eurozonens ensak. Det är inte bara euron som råkar illa ut, det kan - precis som Merkel tidigare sagt - bli hela EU som sätts ifråga.

Sällan har det varit mer befogat att tala om en döbelnsmedicin, "som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!" Varken Greklands finanser eller ens euron är värda det vågspel som en finanspolitisk union skulle betyda. Det måste finnas bättre vägar.
Den enklaste frågan har hamnat långt från dag- ordningen. Vad är problemet? Det är där diskussionen borde börja.
Det är inte staterna i sig som är bekymret. Om Grekland eller rentav Italien skriver ned sina skulder och/eller lämnar euron blir den omedelbara effekten på världens handel ganska måttlig.
Det är bankerna som ställer till det.
Efter Lehmankraschen 2008 visste bankerna inte vilka andra banker som satt med flest dåliga papper. Därför torkade lånemarknaden mellan bankerna in. Kreditmarknaden gick i stå, massor av order annullerades, och 2009 blev ett förlorat år.
Den stora faran nu är att något liknande skulle hända på grund av grekiska eller italienska obligationer. Om oron bankerna emellan leder till samma tvärnit som hösten 2008 är världsekonomin illa ute.

För ett par veckor sedan pekade de sex stora centralbankerna på en effektivare väg än toppmötet.
Centralbankernas löfte att låna ut dollar direkt till affärsbankerna angriper problemet i dess kärna.
Om centralbankernas ingrepp betyder att bankerna kan låna hos dem om de inte får lån hos varandra, så har den allvarligaste följden av ett grekiskt sammanbrott undanröjts.
Om staterna dessutom talar om att banker på obestånd får betala genom att släppa in staterna som ägare, då minskar risken för att centralbankernas löfte missbrukas. Varken stater eller banker ska tillåtas slarva.
Att stötta bankerna och se till att de gör rätt för sig är långt bättre än en finanspolitisk union. Det kostar mindre, det ger större chans till återvinning, och, framför allt: det sätter inte EU:s politiska legitimitet på spel, kanske tvärtom.

I de fortsatta paktdiskussionerna måste Sverige ta chansen att säga sitt.
Det är farligt att ta drastiska politiska språng när stora kriser frestar på nerverna. Bankerna är huvudsaken för världsekonomin, inte Grekland eller Italien.
Att stötta stater genom mer Bryssel/Berlin vore en farlig och onödig omväg.


Gunnar Wetterberg