STATSBYGGNAD
Karl IX hade dött på hösten. Änkedrottningen förhandlade fram att Gustav II Adolf blev myndig på riksdags-mötet vid årsskiftet. Villkoret var att högadeln fick Oxenstierna som kansler.
Han avgick med döden den 28 augusti 1654. Ingen svensk har utövat så mycket makt under så lång tid som han.
När jag började skriva hans biografi (i kortversion "Axel Oxenstierna. Makten och klokskapen", Atlantis 2010) ingick ett rejält stråk pojkboksromantik. Sverige har sällan varit så illa ute som då. "Alla våra grannar är våra fiender", skrev kanslern på våren 1612, och så var det - Danmark, Ryssland, Polen, så småningom trettioåriga kriget.
När han dog var det tvärt-om. Sverige och Frankrike garanterade freden i Europa, till priset av 100 000 stupade knektar på drygt en miljon invånare.
Men halvvägs igenom de 10 000 avsända brev som finns kvar begrep jag att det fanns en annan historia. Inte bara vad som hände, utan också hur det gick till.

Kriget var huvuduppgiften. Det pågick nästan hela tiden. Men kriget krävde resurser, knektar och skatter, och det var så staten kom till.
Oxenstierna lade den ena byggstenen till den andra. Först freder och stillestånd, så att kungen kunde ta ett krig i taget.
Sedan rättegångsordning-en 1614 och Svea hovrätt, så att det blev lag och ordning i landet.
Sedan följde på ett pärlband de centrala ämbetsverken, landshövdingarna för att hålla rätt på fogdarna, de nya skatterna och upprustningen av utbildningsväsendet, så att gymnasierna och Uppsala kunde göra ämbetsmän av driftiga mjölnarsöner och trossdrängar.
Kanslerns tid vid makten blev nyadlingarnas förlovade tid.
Han var inte bara känd som institutionernas och regelverkens upphovsman. Det minst lika intressanta, och kanske väl så svenska, är det etos han ingöt i för- valtningen. Jäv, oväld, meritokrati - det är han som etablerar normerna, även om han inte alltid levde upp till dem.
När staten skakas om på 1700- och 1800-talen är det Oxenstierna man griper tillbaka till när det ska skrivas nya grundlagar 1720 och 1809.

Det stannade inte vid Sverige. Den danske historikern Leon Jespersen har skildrat hur Axels stat senare under 1600-talet blev mönstret för Danmark, Preussen och Peter den store - den effektiva formen blev ett mönster, som sedan kom att rymma helt olika innehåll.
Han var en föredömlig intellektuell. Han kombinerade ett makalöst läsande av tidens stora verk med en väldig nyfikenhet på vad han reste, såg och samtalade sig till.
Han prövade och förkastade och filade och stöttade det som verkade lovande med kloka bisaker.
Staten byggdes med trial-and-error, inte efter en på förhand given ritning.
Visst hade solen sina fläckar.
Han blev med åren tämligen rik, kriget gick bättre när han åkte hem från Tyskland 1636 och lämnade det åt generalerna, han manövrerade fram sin slashas till son som chefsförhandlare i Westfalen.
Å andra sidan, på kuppen fick vi en lysande serie brev, där fadern undervisar den oförbätterlige sonen om hur statskonst ska bedrivas.



Gunnar Wetterberg