Pensionsreformer ska hålla länge. PPM och bromsen är systemets svaga punkter - dags att slå två flugor i en smäll!
Pensionssystemet
Pensionssystemet var 1990-talets stora politiska bedrift. Andra länder skickar nyfikna studiedelegationer. Hemmavid borde reformen kunna tjäna som föredöme för arbetet med skatter och socialförsäkringar.
Systemet är inte fullkomligt. Ändå ska man vara försiktig med förändringar. Det är bättre om det får ligga stilla i sina huvuddrag, så att avtalspensioner och andra system kan bygga vidare. Det nya systemet lanserades som raka rör mellan avgifter och förmåner, men garantipensionen i botten och taket ovanpå har krökt rören rätt rejält. Men det spelar inte så stor roll, eftersom avtalspensionerna tar vid där inte den allmänna pensionen räcker till.
Sak samma med de fattigaste. Överlag är talet om de äldres fattigdom betydligt överdrivet - redan 1948 höjdes folkpensionerna för att lyfta de gamla ur fattigvården, och sedan dess finns det få gamla bland samhällets utslagna. Att några pensionärer kan råka illa ut är inget argument för att hinka in ännu mer avgifter i systemet. Den som vill göra något för de minst bemedlade borde hellre fundera över bostadstilläggen till pensionärer. De är betydligt mer träffsäkra, och därmed också mycket billigare.
Hoten mot systemet finns på andra håll. På kort sikt är det bromsen, på längre sikt PPM-systemet. Där skulle pensionsarbetsgruppen kunna slå två flugor i en smäll.
PPM-fonderna är reformens konstigaste inslag, en relikt från nyliberalismens valfrihetsfnatt. I praktiken betyder det att staten tvingar på medborgarna ett obligatoriskt risksparande. För den som sparat några årtionden kan utfallen bli mycket olika. Spännvidden riskerar att fräta på systemets legitimitet. Några kommer att kunna räkna hem en värdestegring med 50 procent och ännu mer, andra har fått se tusenlapparna fladdra iväg. Vilket samhällsintresse gynnas av att staten medverkar till detta?
Bromsen, däremot, hör till systemets kloka inslag. Genom att stämma av framtidens åtaganden mot systemets tillgångar undviker man att pensionerna råkar i gungning. Haken är att staten vid millennieskiftet lade rabarber på 245 miljarder i AP-fonderna. Därför slår bromsen nu till mycket oftare än konstruktörerna hade räknat med. Följderna för systemets trovärdighet blev uppenbara i valrörelsen.
Om något i reformen ska göras om, så borde det vara detta. Slopa PPM, låt de 2,5 PPM-procenten ge samma förmåner som de andra 16 procenten, men skicka in PPM-pengarna i AP-fonderna - då ökar buffertens styrka med avkastningen på placeringarna, och då minskar risken för att bromsen ska slå till. Den som vill spekulera kan ändå få sitt lystmäte inom avtalspensionerna och genom att spara privat. Staten slipper ta ansvar för en pensionsspridning som mest beror på placeringskunskap och tur.
Pensionssystemets styrka är partiernas blocköverskridande ansvar. Genom att växla PPM mot AP-fonderna skulle reformen stärkas och pensionerna bli mer förutsägbara. Det skulle stärka tilliten till politiken. Det borde ligga i alla inblandades intresse - för att inte tala om de kommande pensionärernas.
