FN:s befolkningsavdelning beräknar att världen passerar sjumiljardersstrecket just i dag, den 31 oktober. USA:s folkräkningsbyrå tror att det dröjer till i mars. Både Financial Times och The Economist uppmärksammar gränsen med bilagor om demografi och samhällsförändring.
För i förändringen är befolkningen den starkaste faktorn vi kan urskilja. Det är viktigt att betona "urskilja".
Det går att föreställa sig krafter som kan få ännu större genomslag - någon stor teknikförändring, ett krig eller någon mer eller mindre utdragen naturkatastrof.
Men om allt annat fortsätter ungefär som vanligt, så finns det knappast något annat som har lika vitt-gående verkningar som befolkningen.
Befolkningen är i själva verket samhällsförändringen. Och befolkningen - det är vi själva.

Befolkningen är arbetskraften, och arbetskraftens förändring samspelar med hela produktionens utveckling. Vad vi kan och hur många vi är sätter gränserna för vad vi kan göra, på kort sikt. På lång sikt kan det bli tvärtom, vad vi vill göra driver fram vad vi lär oss och kanske också vilka som kommer hit för att göra det, eller flyttar härifrån, om det spännande görs någon annanstans. Befolkningen är mycket av marknaden, genom löner och skatter. Befolkningens förändringar slår igenom i konsumtionen.
Hur befolkningen fördelas mellan olika årskullar skapar mycket av rytmen i ekonomins utveckling.
I ett årtionde med många tjugoåringar behövs det mycket bostäder, när femtioåringarna dominerar är det gott om folk med pengar över, och då åttioåringarna blir många måste äldreomsorgen vara beredd.
På samma sätt slår växlingarna igenom på arbetsmarknaden.
Med många unga går det åt mycket tid för inskolning och när allt fler närmar sig pensionen blir det viktigt hur överlämningen fungerar.
Hur kan något så normalt ge upphov till så många katastrofrubriker?

Kruxet är att vi under 1900-talet förlängt livets alla faser - utom arbetsfasen.
År 1960 tillbringade männen i ett typiskt OECD- land 50 år av sina liv i arbete, medan 18 år gick åt till barndom, studier och en kort tids pension.
I dag räknar man med att jämnt hälften, 38 år, av livet går åt till arbete, medan tiden för studier, arbetslöshet och, framför allt, pension blivit betydligt längre.
År 2020 räknar OECD att arbetet bara får något mer än 30 år, medan ungefär 45 år ägnas åt annat.
Åldern bestämmer inte allt. Visst, demografin är en av de stabilaste faktorerna i ekonomin. De allra flesta som kommer att leva om tjugo år är redan födda; vi kan dra ut prognoserna långt fram i tiden.

Med ganska stor säkerhet kan vi sia om det demografiska trycket på flera årtiondens sikt. Men vi vet inte hur samhället kommer att reagera på trycket, i synnerhet inte när det blir starkt nog att vara besvärligt.
Därför blir samhällets och marknadens reaktioner på demografin den viktigaste underliggande faktorn i de närmaste årtiondenas politik.
Inte bara i Sverige, utan också i EU - och hela världen.
Det är det jag försökt skriva om i Kurvans kraft. En bok om befolkningsfrågan (Weylers).



Gunnar Wetterberg