Vid toppmötet för drygt en vecka sedan kom EU:s regeringschefer överens om riktlinjer för den ekonomiska politiken. Eurozonens finansministrar hade gjort förarbetet.
I Maastricht var tanken att marknaderna skulle disciplinera den gemensamma valutan. Artikel 103 förklarade att EU inte skulle rädda ett slarvigt medlemsland. Det skulle tvinga marknaderna att granska slashasarna och höja räntan för deras lån - och därmed måste syndarna skärpa sig.

Tyskland litade inte på no bail-out. Innan euron sjösattes tvingade de igenom stabilitetspakten. Ingen stat skulle få införa euron innan man knäckt inflationen, begränsat budgetunderskottet och pressat ned statsskulden.
Redan 2001 bröt Portugal mot reglerna. När Tyskland och Frankrike själva lät budgeten slira sattes stabilitetspakten ur spel 2005.
Det påverkade även tilltron till artikel 103. Ränteskillnaderna mellan länderna minskade. Investerarna köpte statsobligationer hej vilt, ju mer sannolikt det blev att EU skulle rädda dem som misskötte sig.
I finanskrisens kölvatten kom Grekland nära haveriet. I så fall hade finanssystemet råkat i gungning. Eftersom placerarna inte hade räknat med no bail-out hade de köpt alldeles för mycket grekiska obligationer. Om Grekland ställt in betalningarna hade smällen kunnat bli värre än Lehman brothers.
Därför hjälpte EU Grekland, och Irland, och nu verkar Portugal stå näst i tur. Men ju mer insatser nödlånen krävt, desto fler frågor har andra länders skattebetalare ställt om grekiska pensioner och irländska bolagsskatter. Europakten är svaret på frågorna - och ett stort steg mot en finanspolitisk union.
Det kan vara ett steg mot fördärvet. Rimligtvis är skillnaderna i värderingar och strukturer för stora för tvingande riktlinjer. Paktens skrivningar om lönebildningen bär syn för sägen. EU:s recept strider mot Sveriges ganska framgångsrika erfarenhet de senaste 10- 15 åren.
Finanspolitisk detaljstyrning skulle äventyra eurons och i värsta fall unionens legitimitet. Därför avstod man - den här gången.

Men kanske är en klokare lösning på väg i det tysta. Förståsigpåarna kallar den hair-cut. De skakiga länderna ska skriva ner sina obligationer och därmed få bättre förutsättningar för en återhämtning. Investerarna får skylla sig själva för att de inte granskat låntagarna tillräckligt noga.
Därmed kommer de att bli mer försiktiga i framtiden - och då har "hårklippningen" satt artikel 103 i kraft igen.
Det pågår nämligen ett annat arbete parallellt med pakten. EU-länderna håller på att skärpa reglerna för det finansiella systemet. Genom Basel III och Solvency 2-projekten skärps reglerna för banker och försäkringsbolag, och en del länder vill gå ännu längre.
I Sverige har bankerna ifrågasatt om det verkligen behövs. Jo, i ett större sammanhang kan det vara klokt. Om det europeiska bankväsendet stärks blir det lättare att låta artikel 103 verka igenom. Med starka banker blir Greklands klippning inte Lehmans krasch. Då kan euron klara sig - utan en förhastad finanspolitisk union.