Häromveckan rapporterade Ekot att mer än hälften av dem som arbetar heltid hamnar över taket i sjukförsäkringen, enligt SCB. Mona Sahlin förklarade att hon därför vill att taket ska höjas, och sedan bekräftades höjningen i oppositionens budgetmotion.
Det är inte så vänster som det kan låta. De allra flesta löntagarna omfattas av avtalsförsäkringar som fyller ut sjukförsäkringen ovanför taket. SCB räknar inte med dessa försäkringar i sina siffror, som därför ger en värre bild av verkligheten än vad som i själva verket är fallet.
Att höja taket skulle bara betyda att avtalsförsäkringarnas utfyllnad minskar. Därför kan det låta som ett slag i luften. Men det är värre än så. Höjda tak betyder insparade miljoner åt arbetsgivarna. De enda som tjänar på höjningen är de som står utanför avtalsförsäkringarna - men då minskar skälen att sluta kollektivavtal, och det kan väl inte vara den rödgröna avsikten?
Det goda skälet att höja taken är att alla som tjänar mer betalar avgifter över dem, utan att få något för pengarna. På så vis betalar de två gånger, först till det allmänna systemet och sedan (via arbetsgivarna) till avtalsförsäkringarna.
Redan under den förra regeringen påpekade P-O Edin och Sven-Olof Lodin att den dubbelbetalningen var skadlig för systemets legitimitet. Men det är inte säkert att ett högre tak ger pengarna tillbaka till löntagarna. Det finns ingen automatisk koppling mellan vad arbetsgivarna tjänar på höjningen och det framtida löneutrymmet.

I själva verket borde man kanske göra tvärtom. De två stora utgiftsposterna inom skatteutrymmet är just socialförsäkringarna å den ena sidan och kommunerna och landstingen å den andra. När den framtida offentliga finansieringen kärvar kommer vilken regering det vara månde att bli tvungen att välja. Om man höjer taken blir utrymmet för skola, vård och omsorg desto mindre.
Jag tror att skolan och sjukvården är viktigare än både tak och procent i de allmänna försäkringarna. Det finns ett starkt stöd för att alla människor ska få god vård. Det är minst lika viktigt att betalningsviljan inte ska styra utbildningsvalen. Utbildning är ofta mindre privatekonomiskt än samhällsekonomiskt lönsamt.
Om vars och ens egna kalkyler blir avgörande riskerar samhället att få mindre utbildning än vad framtiden behöver. Därför måste vi trygga skattefinansieringen av dessa sektorer - men då måste något annat ge vika.
Socialförsäkringarna är en möjlighet. Nu har regeringen äntligen fått till den utlovade utredningen om systemet, efter att ha tragglat med direktiven i tre års tid. En av huvudfrågorna är om arbetsmarknadens parter kan ta över mer av ansvaret.
I stället för att minska avtalsförsäkringarnas betydelse borde blocken kanske enas om att öka dem.
Genom att koppla sjukförsäkringens kostnader till löneutrymmet skulle drivkrafterna för rehabilitering till arbete kunna bli starkare. Då skulle det bli lättare att möta skolans och sjukvårdens framtida behov.