Det är medborgarna som äger allmännyttan. Låga hyror i innerstan är lika mycket slöseri som när bolagen slumpar bort kåkar till bostadsrätter för den borgerliga ideologins skull.
HYRESSNYLTARE
Häromveckan gjorde morgontidningarna stor sak av Stockholmshems hyreskrav. Över ett helt uppslag klagade en hyresgäst över 650 kronor mer i månaden för en modern femma på Södermalm.
Det var inte svårt att räkna baklänges. Han betalar 10 000 kronor i hyra, antagligen för drygt 100-110 kvadrat. Om han i stället skulle köpa bostadsrätt och betala månadsavgift, ränta och amortering undrar jag om han skulle få så mycket mer än 25-30 kvadratmeter i samma läge.
Mellanskillnaden bjuder vi andra på. Stockholmshem är inte alls hyresgästernas bolag. Allmännyttan tillhör alla kommunens medborgare. Även vi som bor i förort har släppt till kapitalet. Det är vi som har rätt att kräva att bolagets resurser används på ett klokt sätt. Då är de låga hyrorna i stadens mest attraktiva lägen en upprörande orimlighet.
Det är de låga hyrorna i allmännyttan som driver upp priserna på bostadsrätterna. Många människor sitter kvar i stora femmor trots att barnen flugit ut. Andra behåller ettor och tvåor därför att "de kan vara bra att ha", till pluggande barn eller som övernattningslägenheter. Så länge vi andra tvingas subventionera allmännyttans låga hyror i innerstaden ska vi inte vara förvånade över att unga har så svårt att finna lägenheter.
I ytterstaden är det ofta tvärtom. Enligt Hyresgästföreningen (Metro 27/10) är skillnaden mellan inner- och ytterstad bara 10-30 procent - löjligt lite jämfört med bostadsrätterna, ofta inte mer än ett SL-kort på hyran. Med sammanpressade hyror blir många förorter dyrare än vad de flesta har lust att betala. Därför flyttar de som har alternativ så fort de kan, och lämnar problemen bakom sig. Det är raka motsatsen till de goda spiraler vi hade för femtio år sedan, när mina föräldrar flyttade till Köpenhamnsvägen i Malmö. Med tiden drog nykomlingarnas sociala karriär hela området med sig, och i dag är Köpenhamnsvägen ett av de finaste exemplen vi har på folkhemmets kloka bostadsplanering.
Argumentet för att hålla hyrorna nere i innerstaden skulle vara billiga bostäder till dem som behöver dem bäst. Men det var länge sedan något sådant gällde. I dag går de låga hyrorna till dem som haft råd att stå längst i bostadskön, som lyckats krångla in lägenheten i en affär med en bostadsrätt eller ett småhus, eller som lägger ner mest tid på byteskedjorna. Inget av detta har särskilt mycket med en social bostadspolitik att göra.
Genom att låta läget slå igenom i hyrorna kan bostadsmarknaden fungera betydligt bättre. Om innerstadshyrorna stiger blir det mindre lockande att bo stort i onödan. Då kommer fler lägenheter ut på marknaden, bostadsrätterna pressas i pris, och fler barnfamiljer får råd att bo attraktivt.
Med högre hyror förbättras ekonomin i allmännyttans företag. Om resultaten blir bättre kan de hålla igen hyrorna i ytterstaden och ändå rusta upp dåliga miljöer. Då kan vi få en större inflyttning av dem som kommer till Stockholm för jobbens skull, och återskapa 1950-talets goda cirklar. Måtte Stockholmshem fredas från både hyressnyltare och ideologiska ombildningar!
