Det här är ett remissvar. Utgrävningarna är det roligaste som hänt Sveriges historia de senaste tjugo åren. När jag rotar i Skånes historia sväller det tilltänkta första bandet mer och mer. Tack vare motorvägar och Västkustbanor stiger gamla årtusenden fram i ljuset.
Hur lång tid tog det för kolonisatörerna att nå Örkelljunga, varför finns det metallspår redan på stenåldersskrapor vid Hunneberget?
Paleoarkeologerna gör pollenprov som berättar hur landskapet skiftat genom århundradena, när människan släppt loss kreatur, odlat säd - men också dragit sig tillbaka, när pesten slog ut gårdar och byar.
Allt detta vilar på kulturminneslagen (1988:950). Den är en av de viktigaste lagarna vi har. Den skyddar fornminnena och vår möjlighet att lära mer av vad som varit.
Ibland kan gamla fornlämningar ge nya svar, i takt med att tekniken utvecklas. Pollenundersökningarna är ett exempel, DNA ett annat. Dagens arkeologer kan undersöka hur stenålderns skrapor använts och berätta hur vardagslivet fungerade.

Så fort någon bygger eller gräver tränger skoporna in i historien. Byggherren är skyldig att betala vad det kostar att undersöka fornminnet. Länsstyrelsen bestämmer vad som ska göras och vem som ska göra det. Under de senaste årtiondena har det tillrat ut hisnande vackra och spännande monografier och artikelsamlingar. Kulturminneslagen har gjort oss alla rikare.
Det är en lag med problem. I tredje hand har jag hört hårresande historier om golfbanor i Östergötland.
Anläggaren har betalat grannar och ungdomar för att rensa markerna från besvärande stenyxor. Kanske borde i stället alla exploatörer betala. Med en kulturminnesavgift som finansiering skulle staten kunna stå för grävarna och kanske rentav betala en hittelön åt alla byggare som finner och skyddar något märkvärdigt.
Men det är inte alls detta som avhandlas i "Ökad konkurrens på det uppdragsarkeologiska området - vissa ändringar i kulturminneslagen" (Ds 2011:6).

Tvärtom! I promemorian har kulturdepartementet fått konkurrens- och EU-fnatt. "Problemet" är att kulturminneslagen varit undantagen från EU:s regler om offentlig upphandling. Att döma av promemorian har ingen på EU protesterat, gudskelov begriper man väl där att kulturminnesvård inte alltid är som vilken affär som helst - men någon upphandlingstaliban på departementet har tydligen velat visa sig duktig.
Nu ska nämligen byggherrarna själva få handla upp arkeologerna. Visst, med länsstyrelsen som kontrollant och föreskrifter från riksantikvarieämbetet, men vad kommer det att hjälpa?
Undersökningarna ska handlas upp av dem som ofta i grund och botten inte vill ha dem gjorda, och hursomhelst så snabbt, så billigt och med så få fynd som möjligt.
- Det här systemet har vållat stora bekymmer i Storbritannien och på Irland, berättade Agneta Lagerlöf från riksantikvarien i vetenskapsradion häromdagen.
Exploatörerna kan inte ändra sina fläckar. Ibland måste staten vara stat. Varför ska kulturdepartementet belasta 110 remissinstanser med detta? Det räcker med en papperskorg.