ALLMÄNBILDNING
När debatten handlar om brist på bildning kommer den snart in på stålblanka romarcitat. På lediga stunder sjunker jag då och då in i Skånes historia, kanske för att skriva något bortåt pensionen. De senaste månaderna har jag ägnat mig åt befolkningens början, från de första jägarna till den gryende medeltiden.

Så långt tillbaka möter vetenskaperna varandra. Historikernas vanliga källor räcker inte till, de äldsta bevarade dokumenten dyker inte upp förrän framåt 1100-talet. I stället utvecklar sig ett fascinerande lagarbete.
Språkvetarna ordnar ortnamnen i historiska skikt, skapar tidsgränser genom att se vilka namn de skånska vikingarna tog med sig till Danelagen och Normandie, bosättningarna i England och Frankrike, och frågar religionshistorikerna om gudar och kultnamn. Arkitekterna och konstvetarna funderar över byggnadernas konstruktion och utsmyckningar, analyserar bilder och dopfuntar i sten, och tolkar placeringar i rummet.
Det tyngsta lasset drar naturvetarna och arkeologerna. Det är två discipliner som mer och mer går in i varandra. Med ortnamnen trodde man sig ha daterat byar och socknar tillbaka till 600-talet, men när spadarna kom i marken hittade de ingenting under 1000-talet.

Då tog fosfatprover och bildanalyser från flyg och satelliter vid - och då kom man underfund med att järnålderns byar vandrade, bytte plats så där vart 30:e eller 50:e år. Det tvingade fram nya hypoteser om utvecklingen.
Var det befolkningen som ökade och tvingade fram nya jordbruksmetoder, där tresädet och plogen gjorde det lättare för byar att rota sig och odla samma tegar årtionde efter årtionde? Eller handlar det snarare om en ny syn på äganderätten - i äldsta tid var bosättningen familjen och löstes upp när denna dog, men när hus och jord började ärvas stabiliserades mönstren.
När jag vänder tillbaka till mitt dagliga arbete har jag en helt annan fråga med mig. Var finns det förtroliga samtalet över ämnesgränserna när dagens problem ska hanteras? Fler och fler lösningar måste ta både naturvetare och ekonomer till hjälp för att fungera.

När jag hade ansvaret för långtidsutredningarna i finansdepartementet skrev reglerteknikern Per Molander en utmärkt bilaga om de långsiktiga miljöhoten, där han kombinerade en naturvetares gradering av problemens svårigheter med ekonomens värdering av hur de mest effektiva åtgärderna kunde konstrueras.
Jag har häpnat över den svenska industrins guldålder, årtiondena runt förra sekelskiftet. Då hade Marcus Wallenberg sr näsa för de tekniska och vetenskapliga genombrotten, finansmannen mötte teknikerna och landade några av tidens viktigaste innovationer i Sverige, till bestående gagn för det svenska näringslivet.
Så borde mycket mer av det offentliga samtalet föras, till glädje och vägledning för oss alla. Visst borde jurister och civilingenjörer läsa fler klassiker - men det är inte så dumt om humanisterna förstår klimatriskernas mekanismer.